Fredag.

Jag ringer Victor och frågar vad han gör. Han säger att han lär sig lucid dreaming. Sen åker jag i en öststatshiss, det är twilight zone i en bergstunnel. Kommer ut på andra sidan. Vithet. Eftersom jag inte kan läsa kartor bra vet jag inte vart jag ska gå. Går fel, två gånger, ringer, hittar rätt. Tre skiffergrå höghus på röd botten mot allt det vita. Isande renande kyla. En farlig vind. Jag kommer in till värme, från lägenheten och människorna. En fin behaglig rymlig plats och tre kvinnor som jag bara är bekant med. Det är tidig eftermiddag. Jag dricker kaffe, äter chokladkakor och vindruvor. Det är aspergers också. Rakt av. Jag måste ringa K. Jag gör mitt bästa. I den här kontexten är det det. I den här tiden och samhället. Diagnoser här. Jag är okej med det. Vi pratar. Kaffet byts ut mot vin. Vid fem är jag berusad. Jag får kläder av S. Blir glad, de är fina. Blir glad också över att jag kunde vara där. Över hur de var och över hur de var mot mig. Hon visar mig en teckning som hon gjort. Den är underbar. Jag har sett den förut men på bild, inte på papper och hypnotiseras ännu mer. Jag säger att jag vill tatuera in den bilden över min rygg och menar det.
Jag äter sen middag med N. När jag var helt heartbroken, natten innan jag åkte till Berlin, dansade jag på spy bar till fem på morgonen i en fantastisk paljettklänning och åkte sen hem till henne. Jag sov i hennes enorma säng. Jag var full av substanser. Hon tog i mig med sköna svala händer. När vi vaknade spelade hon den här. Hon gjorde allting bättre.