iconic.

Jag loggar in. En bild av en hemsk sommar. Nästa gång jag såg hans ansikte efter det hade någonting gått sönder eller stängts av eller slitits ut och dött. Det hade hunnit bli höst. Jag hade ett linne med stjärnor. Han stoppade in händerna under min jacka. Jag ville aldrig släppa taget. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag såg att det hade. Han såg äldre ut. Mörk. Härjad.
Jag tittar en lång stund på miniatyrbilden. Jag går inte in på hennes sida.
På kvällen minns jag hans kropp. Hur den ser ut och känns. Var ärren sitter. Det är den kropp jag älskat mest och tagit i mest och avgudat. Han har aldrig tyckt om den och jag har önskat att det vore möjligt att visa den som jag ser den men det är sent nu. Det börjar redan blekna. Mitt minne är märkligt. Senare kommer jag att minnas allting, glasklart, igen och igen.
Det gör oerhört ont. Jag börjar tänka och känna att det är okej ändå, det som händer. Hemskt. Sorgligt. Smärtsamt. Men det kanske behövs, det kanske måste vara så. Den här platsen är svår och komplex. Hela morgonen och hela dagen tänker jag på att ringa Lisa och ringer inte. Muskler jag aldrig använder ömmar efter pilates. Astrid är magnifik, det är så. Jag är omringad av människor med magiska händer. Jag dör när hon rör mig.
Idag målade jag naglarna röda och sen la jag händerna i elden i mitt kök tills färgen blev bränd. När jag var klar flög hundratusen blå fjärilar ur min mun och jag var marmor och järn.
Andra magiska händer är på väg. Jag kan inte andas. Nu är framtidstendenserna såhär, det här är vad jag vet: Jag kommer gifta mig i en fantastisk klänning med en tatuerad biologisk man med oklar genustillhörighet. Förra gången en tendes var tydlig skrev jag ner det i ett litet block. Det var: days like this day I think of him and I know, I know I'll marry him, that the future right now, if it doesn't change is I marry him but it always changes, sometimes away from this and sometimes back to this.
Andreia. Fire and ice.