imprimatur.

Det står en lädersoffa på högkant i mitten av mitt rum. Det är märkligt på många sätt. Nu skärper jag mig. Fokuserar. Jag har struntat i skolan och missat rep av det här och nu räcker det. Det är nog nu. Jag ska göra vad jag kan, vad jag behöver för det också. Men jag tänker inte dras ifrån mitt fokus. Om inte jag är bra och värdefull kan jag inte göra bra saker för världen eller för någon annan heller. Nu, precis nu, slutar jag uppdatera min mail maniskt. Nu, precis nu sätter jag på zeigest för att en av dom är så het. För att jag såg honom den kvällen när världen ändrades igen och tänkte I don't care if he's gay I want to fuck him in many ways. Att uppdatera mailen har blivit en reflex. Det tar två veckor att bryta en vana. Jag har väntat så länge. Jag har väntat i hela mitt liv. Jag väntar och väntar och väntar och nu ändrar jag det till att agera. Nu är det så. Nu väntar jag inte mer, på någonting, för att om jag väntar så slösar jag alla dagar. Den här väntan är liv som rinner bort. Tid är för värdefullt för att användas så. Vill han inte prata med mig så vill han inte. Vill han tolka själv och skevt så okej. Jag har sagt att jag är precis här. Precis här och om du frågar mig så ska jag förklara bra i ord eller dåligt i text. Efter teatern ska jag starta ett band.