bellatrix aurora.

Jag har uppdaterat hundra miljoner gånger, för att någonting har hänt. Jag ville se det i skrift, ville att han skulle skriva det så jag kunde gå igenom det och ta det och sluta sakna så och sluta ha honom som ett filter mellan mig och världen och allt som jag gör nu. Jag trodde att jag skulle säga det till Marita, den riktiga anledningen till allt. Till att jag valde bort. Jag sa det till Lisa. Till Lisa och till Fredrik som inte heter Fredrik han heter Billyboy eller bara Billy eller girlfriend eller Andrei, jag vet inte än.

Jag såg fantastisk ut. Jag drack mig full. Jag såg en kvart av föreställningen sen tog jag av mig skorna och gick. Barfota genom en bar. Astrid tog av sig skorna också och gick med mig. Vi stod ute och rökte. Jag frös så. I trappan ner sa hon saker och hon hade dragit på sig skorna igen. De var inte knutna. Jag böjde mig ner och knöt dem. Jag sa till henne att jag aldrig gör så. Att jag inte har gjort det i hela mitt liv. Hon vet vad det betydde. Jag tror att hon vet mig. Jag gick för det kändes så dåligt. Skådespelarna var bra. Jag var bra. Astrid. Alla som hjälpte till. Pjäsen är en katastrof. Jag är ledsen, men jag tycker att pjäsen är en jävla katastrof. Och lokalen. Och tekniken och lokalen. Mina vänner var där och det var så dåligt. Inte alls som i torsdags men jag visste att idag var oerhört betydelsefullt bara inte hur. Jag vet nu. Jag hamnade i chocktillstånd. Jag tittade mig själv i spegeln för att se mig så och mina ögon lyste av någonting uråldrigt. Signe spillde ut vatten, två gånger över saker och jag rörde mig inte och tittade på och jag såg golvet och sprickorna i taket och vattendropparna som en och en och en och jag var precis här och precis nu.

Den verbala förmågan som jag har ibland, som jag älskar kom och när människor frågade hur det var sa jag suicidal och menade det. För att jag var i ett nu helt fullständigt kunde jag leva eller dö och alltid kändes. Inget gjorde ont.

Jag sitter i min säng i en fantastisk klänning Jag röker en cigarett. Jag tänker inte ta en bild. Ni får tro mig ändå. Han ville komma hämta mig och jag sa nej, sa åk hem till mig och jag ringde på min dörr och kom hem till kaffedoft, musik, stämning och värme.

Jag trodde att jag skulle gifta mig med Daniel. Jag trodde att jag skulle ha vårt barn i mig. Allt som har hänt mellan oss. Allt som bara jag och han vet är kvar i mig. Snart kommer jag att sörja. Snart kommer jag att minnas allt. Alla liv jag har levt. Det ligger under ytan nu, vid det. För att det är så oerhört har jag inte kunnat sörja det. Jag kommer att. Det kommer att vara en storm. En död. Jag kommer skratta och skrika och gråta och blöda. Jag kommer gå sönder och gå sönder och gå sönder igen. Jag kommer gå igenom det och dö och sen kommer jag dö på riktigt eller resa mig utan honom som filter mot världen, magnifik och fantastisk och ny.

Jag tog en taxi hem. Fyra fantastiska personer var inklämda i baksätet. Jag satt fram och kände mig som inte härifrån och som mänsklig och varm. Jag kom hem och tog bort dem. Bevakningarna. Rss-uppdateringarna. Jag har en film jag inte kan visa. Jag har ett hjärta som är stort.

Jag kommer tillbaka tror jag. Eller så tar jag livet av mig på en scen, magnifikt och fantastiskt, filmar det och lever på internet för alltid. Jag tror jag kommer tillbaka.

I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you.