floare.

Jag skrev ett långt svar där jag förklarade hur det var för mig, hur det såg ut och hur det kändes från min sida och sen svarade hon, lika långt och sen svarade jag inte. Jag ska, snart, först ska jag bara tänka lite mer på hur jag i ett rus skrev ner sådant som händer nu redan innan.
Jag trodde inte att jag skulle lämna Daniel. Jag trodde att vi skulle gifta oss och leva tillsammans. Jag trodde att Daniel skulle lämna mig. I början var det jag som inte kunde eller ville eller vågade hela vägen in. Jag var liten och jag var skadad och jag var sårad och rädd. Jag gjorde elaka felaktiga saker. Jag gjorde det av trasighet och ignorans. Sen växte jag. Och lärde mig. Och ändrades. Och sen, länge, så länge, var det han som inte kunde eller ville eller vågade hela vägen in. I slutet eskalerade det till otroliga nivåer. Och sen blev det bättre. Jag trodde att det skulle gå. Att vi skulle, båda, äntligen, samtidigt, på riktigt. Sen åkte han till Berlin. Jag visste att den resan var något. Jag visste det. Jag lät det hända.
Sa inte åk inte.
Sa inte åker du så tror jag att
jag tror att vägen delas.
Jag sa bara var försiktig.
Och sen kom han hem och han berättade för mig
delar av vad som hade hänt och vad han gjorde och trodde att det var det att jag

men så var det inte, det var hans röst på bussen hem från flygplatsen det var hans extas över att först bo själv i Berlin som han sa och jag tänkte han kommer inte vilja våga välja mig på riktigt och det var att jag insåg istället för bara tänkte: han vill leva utan moral och konsekvenser. Till vilket pris som helst. Över allting väljer han det. Och sen, efter, var allting svårt och han sa hela tiden att han saknade mig och ville ses men gjorde det inte och någon gång efter det var jag på en bar med någon som jag tyckte var fin och bra men jag var irriterad på mig för att jag tyckte det jag tänkte han hade tendenser till vad jag vill ha och behöver men han vet inte om det och jag vill inte och orkar inte och har ingen lust att dra fram det så jag ville inte och ville inte och han sa att han ville komma med mig hem och han sa att han visste att jag skulle säga nej men att han ville säga det till mig ändå och jag öppnade munnen för att säga nejdufårinte och sen sa jag istället: okej. kom då.

Jag ändrade mig på en sekund. Det var underligt. Tanken och impulsen och känslan var större än mig, som om någonting eller någon annan la orden i min mun över vad jag egentligen tänkt säga eller det kanske var jag, men inte den jag som är ny utan den jag som är uråldrig.
Jag kunde aldrig, någonsin, förutse det som hände sedan. Det hände inte på en gång. Men tiden gick och D kom inte och hörde inte av sig och sen en kväll, magi och D kände det för han vet som jag vet, ofta ofta och han skrev till mig. Han skrev: fright night. Jag stängde av mobilen.

Jag valde inte bort Daniel för någon annan. Jag började välja bort att fortsätta försöka med Daniel och sen träffade jag någon annan. Och sen valde jag att fortsätta träffa den personen fast att D sen förstod moral och konsekvenser och kom och sa att nu nu kan jag och nu vill jag, hela vägen.

Känslan säger gör såhär. Intuitionen. Vägen. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så. Stormen kommer. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet att det är enormt. Större än något annat jag upplevt den här gången. Större än att flytta från Rumänien och större än mig och större än Daniel. Jag kan inte stoppa det. Ingen kan. Jag vill inte heller. Tiden nu. Förbereda för bra val. Välja är det som går att göra. Jag vet inte om jag klarar mig. Jag vet inte var det kommer leda. Jag vet att jag tänker göra mitt bästa. Och vara så bra och så ärlig och så öppen som det går. Med livet. Med världen. Med mig och de omkring mig. Jag har ändrats så fort och så mycket att det är överväldigande. Jag är inte färdig än. Här blir jag aldrig färdig.
Jag är ledsen över att det inte gick. Jag är så ledsen över att det inte blev så. Daniel är fantastisk, men jag kan inte leva med honom. Jag vet inte om aldrig. Jag vet inte framtiden. Jag vet att inte nu. Han vill ha och behöver andra saker än vad jag vill ha och behöver. Och han är arg och han är ledsen och sårad och jag tror att han kommer blockera mig igen snart och jag tror att han kommer försvinna ur mitt liv, jag tror det, jag är rädd för det. Om han gör det får det bli så. Om han gör det är det hemskt. Om han gör det hoppas jag att det inte är för alltid. Någon sorts relation vill jag ha, han är oerhört viktig. Och förutom allt annat så vet jag jag vet att viss otrolig konst aldrig kommer att ske om han försvinner. Det är bara han och jag som kan göra det. Men inte om han inte kan. Inte om han inte vill. Allting ändras. Jag kommer älska alltid. Och nej. Det ena utesluter inte det andra. Saker kan vara sant och inte sant samtidigt. Jag minns nu. Det är det enda konstanta.