Relief.

En dam som är 85 pratar med mig och jag blir glad av det och sen efteråt mild insiktsfull läkare som avslutar med att säga till mig att jag kommer få ett stort och bra och värdefullt liv. Hon säger det på ett sätt som får mig att tro henne och det är okej att det är vinter och jag har ändrats så mycket och jag har bytt namn. Jag är blond.

Hon var för lik mig, till namnet och utseendet och för nära rent fysiskt. Han ville ligga med henne och att han ville det var okej men inte omständigheterna. Inte sättet det gick till på. De låg aldrig men de kysste varandra precis här och jag visste det, jag var hemma då och tänkte fan jag måste ut på gatan nu nu nu för någonting händer där och jag tvingade mig till att lugna mig och stanna. Jag tänkte jag var löjlig. Jag tyckte jag skulle skärpa mig. Efteråt sprang jag in i henne överallt, hela tiden. Jag tänkte att världen ville säga mig något. Nästa gång vi sågs sa jag att det var så märkligt att råka ses så ofta. Jag frågade henne om det var något hon ska säga mig. Hon skrattade bort det. Han berättade efteråt och det hade hänt just den där kvällen som jag kände det och sen var det länge så att jag inte kunde kyssa honom utan att känna hennes mun mellan våra. Först var jag ledsen och det gjorde så ont för jag trodde att hon och jag höll på bli vänner och jag trodde mer och jag förstod inte hur hon kunde fråga honom om att följa med upp som om han bara skulle byta våning. Han sa nej till henne då men han ville, fast han visste att det skulle vara fult och respektlöst att göra så och sen riktade han ilska mot mig för det. Sen blev jag arg. Vad hände med moral och respekt, tänkte jag? Hur kan man göra så? Det är så skevt och fult. Vad trodde hon? Att det skulle vara som vanligt mellan oss? Hon visste vad han var för mig och vad jag var för honom och ändå frågade hon så och jag kunde inte ta in det. Och sen, igår, ett möte och efteråt är hon närvarande i mig i timmar och jag pratar med M och N om det dagen efter och det slår mig att det värsta är att jag frågade henne och hon skrattade bort det. När jag kommer hem ser jag ett mail, det hade kommit kvällen innan men jag hade missat det och hon vet inte varför jag är arg och vill att jag inte ska vara det och frågar varför och precis innan eller precis efter det loggar jag in någonstans och går in på en dagbok som jag tror är Nadines men det är något konstigt med sidan och det är inte hennes dagbok, det är Daniels. Jag läser flera meningar innan jag inser det och sen läser jag klart och den texten och mailet fungerar som en magisk nyckel och jag släpper allt och blir fullständigt närvarande i nuet och helt avslappnad och allting är klarhet och min kropp har samma smidighet som en katt och känseln och synen förändras och blir som det ska vara utan störningar jag tar i saker tittar på saker ser ljus skugga känner strukturer och det är frånvaro av smärta och frånvaro av rädsla och det är vågor av fantastisk energi i mig och jag känner ett djup lugn som jag inte har ofta men kommer att ha ofta och glädje och tröst och lättnad och lycka och att det här är rätt, rätt väg och att det kommer att bli bra det här, så bra, på något sätt. Det håller i sig i timmar, det känns som kokain och jag känner och tänker att världen är en magnifik fantastisk plats och att jag älskar den och att jag vill sprida glädje och konstruktivitet och att jag ska göra mitt bästa för det och jag förlåter Daniel och jag förlåter mig själv och alla andra också. Jag vill att han är lycklig, att alla är det, att han hittar sin väg och jag känner lycka, tacksamhet och vördnad för tiden som vi fick. Den har varit oerhört utvecklande och den har varit både fantastisk och mörk. Jag värdesätter den högt. Det är okej att jag saknar honom så mycket. Jag hoppas och vill att han är i mitt liv i framtiden på något sätt. Det kommer jag alltid att göra. Jag vet fortfarande inte vad som kommer att ske men det är ett fält nu det är oändliga möjligheter för oss alla det är ny era, nya tider och jag ser det överallt i människorna omkring mig på ett sätt som aldrig förut det är förändring och utveckling överallt och världen ändras och kommer att ändras. Det är en gränstid. Vi kan påverka åt vilket håll det går. Vi kan se det fina i andra och lägga vikten på vad de kan istället på vad de inte kan. Vi kan locka fram utveckling istället för att kapa glädje. Vi kan välja konstruktivitet över destruktivitet.