spegel.

Men åh, säger L. Det är bara tragiskt att göra så.

Jag vill verkligen veta, säger jag. Är genuint intresserad.

Vad tänkte hon, vad kände hon, precis när hon tryckte på skicka? Hur är en människa som gör så?

För tre år sedan var han i Finland, för länge, för sönder. När han kom hem visste jag att han var hemma. Jag visste det kvällen innan. Den gången fanns det inga ledtrådar. Det var intuitionen, som var förstärkt av bandet. Jag pratade med Lars. Vi satt i min soffa. Känslan kom i mina händer. Kylan. Efter det direkt eller samtidigt, tanken. Han tar båten över ikväll, nu gör han det. Jag slängde ut Lars. Jag tittade om en båt gick då. Det gick en båt då. Jag sov oroligt, drömde om hyttar och vatten. Jag vaknade av mig själv sex på morgonen och det var annorlunda i landet. Jag kände det i luften. Jag tog upp mobilen för att skriva "du är här nu". Jag tänkte att jag inte kan veta, att det var vansinne så jag gjorde det inte. Det var kvar hela dagen. Höst hade kommit. Jag sökte jobb i största porrbutiken. Sen åkte jag till honom. Jag måste veta, tänkte jag. Jag måste veta om det är så.

Jag skriver en text om det efteråt. Den är helt sann. Den är sann förutom slutet som är nästan helt sann. Den publiceras i en bok. Blir början till att jag gör teater.

Den iscensatta våldtäkten hände året efter. Det var sommar. Han kom hem med hösten. Jag var här och intuitionen drog gå nu nununu han är här nu sa den och jag gick upp till hans hus och tänkte nej, inte här, måste gå till baksidan och han hade kommit hem igen, samma dag igen, den gången också och på baksidan är balkongen och han står på den. Han röker. Det är en grå eftermiddag. Jag stannar. Han ser mig. Jag går närmare och står och står och tittar. Han är några våningar upp. Jag tänker på husen i Rumänien. Parkerna och järngrindar. Hotel Europa i Iasi. Det mellan oss så intensivt att det känns fysiskt i luften. Jag går runt och upp och han kommer ut och vi står utanför porten. Jag vet inte att något har hänt men jag vet. Jag ser det i hans ansikte. Att något dåligt har. Något skadligt. Jag känner det när jag håller i honom. Jag säger att jag ser det i hans ansikte. Han ser släckt ut och gammal. Han vågar inte berätta för mig vad som hänt förrän några månader senare.

Jag vet skillnaden mellan vad jag vill ha i fantasin och det jag vill ha i verklighet. Den är tunn och komplex, den gränsen. Jag vet skillnaden mellan vålds orsaker. När det kommer ur underläge eller ur hat eller trasighet eller sorg eller ilska är resultaten en som stämmer med det. Våld kan komma ur annat också. Ur fantastiskt och bli fantastiskt men även då är det farligt. Ibland rör jag det inte därifrån heller. Ibland när jag vill för mycket. När det känns som hunger vill jag ofta inte röra i det för att det tar mig över gränser och vissa av dem bör vara. Världen är ett levande system, magnifikt, underbart. Den ser vad du gör. Den hör vad du tänker.

Det är april. Det är 2010. Jag ser ut som ett vackert barn. Mitt hår är rosa och lila. Om en månad fyller jag trettio. Jag är där jag vill vara. Jag börjar logga in igen på helgon.

Hon som gjorde det ville ha honom. Hon ville att han skulle lämna mig och bli tillsammans med henne. Han sa nej. Han ville inte. Hon kan inte släppa taget. Hon försöker och fortsätter. Ingen av dem kan det. Han är i dem för evigt.

På helgon får jag ett mail av en bisexuell tjej med ett tomt konto. Det står "Och du är så vacker. Så vacker att jag nästan spricker.

Så vacker att jag krama om dig länge om jag hade kunnat."

Det händer att jag får liknande mail ibland, det är inget ovanligt.

De kan inte komma över det. N kallade det han har för glamour, som hos filmvampyrer. Hon ser det inte. Det är för att han aldrig visat henne. Jag ser det nu men såg det inte på så länge för på mig funkar det inte. Med mig var det andra saker. Det är inte heller det enda som han gör och är. Det är det och annat. De har det inte själva. De blir desperata och galna efter det.

Jag tänker åh, fint mail, jag ska svara. Jag svarar dagen efter. Ordet tack finns med i svaret. Jag ska just skicka iväg det. Intuitionen säger nej till ordet tack. Jag förstår inget. Suddar ut det. Blir nyfiken. Skriver istället bara "Åh. :)" och skickar. Går in på sidan. Användaren har varit med länge men ingen bild inga vänner, ingen dagbok, inget. Men de är få, de som vet hur man sopar undan internetspår. Hon vet inte. Gör de klassiska felen. Det tar mig under en minut att ta reda på vem användaren är. Det tar mig tre minuter att bekräfta. Hon har följt mig sen då. Läst mina dagböcker igen och igen och tittat på mina bilder. Det har gått nästan två år och så skriver hon till mig. Nu. Så. Jag vill verkligen veta. Är genuint nyfiken.

Jag frågar vackra N. Hon har stor erfarenhet av stalkers på internet och besatta människor och folk som följer en med hemliga användare. Efter så länge, säger jag. Varför skriver hon så? N säger "jag tror inte att det har gått två år för henne. inte någon tid för henne, inte så." Betydelsen av det sjunker in i mig och jag tänker på alla kvinnor runt om i världen som är olyckliga för de är kära i eller besatta av eller beroende av D.

Jag vaknar idag, dagen efter, och går in på hennes riktiga sida. Först på det andra stället, inte helgon, där jag hittar en länk till ett musikstycke. Det är vackert. Piano. Jag tittar på tonen av regn som är ute och lyssnar på det, flera gånger.

Jag hade tänkt skriva ett trevligt men lite nedlåtande mail till henne. Jag vill att hon ska veta att jag vet. Jag tänkte säga jag vet vem du är och vill du något så våga säg det, våga fråga. Jag tänkte sätta henne fri. He will never love you. Jag känner inget dåligt mot henne och ingen illvilja. Men inte heller något bra. Hon försöker göra sig lycklig och vet inte hur och gör fel. Hon verkar borderline och olycklig. Sen tänker jag att nej, jag låter det vara.

Jag började läsa tillbaka. Mina dagböcker som hon läst. De är så bra. Jag hade glömt det.

Precis innan jag publicerar det här, som blir det sista, går jag in på helgon.

Först fakeanvändaren och sen på hennes riktiga.

Jag har många sidor. Jag är många. Mycket.

Det som står i början av publicerade texten. Det finns en film från morgonen efter. Han klarar inte av att jag visar. Jag respekterar honom så jag lägger inte upp den.

I slutet av den ler jag ett leende. De som inte vet bättre skulle kunna kalla det demoniskt. Det tonar upp på mig just nu.

Jag älskar så många och så mycket.

Jag är komplexitet och jag tillåter leendet och minns att

jag har publicerat länken till den här bloggen i min profil på helgon, Nathalie.