I woke up mad and it was lovely.

spegel.

2010-04-09T14:10:00.003+02:00

Men åh, säger L. Det är bara tragiskt att göra så.

Jag vill verkligen veta, säger jag. Är genuint intresserad.

Vad tänkte hon, vad kände hon, precis när hon tryckte på skicka? Hur är en människa som gör så?

För tre år sedan var han i Finland, för länge, för sönder. När han kom hem visste jag att han var hemma. Jag visste det kvällen innan. Den gången fanns det inga ledtrådar. Det var intuitionen, som var förstärkt av bandet. Jag pratade med Lars. Vi satt i min soffa. Känslan kom i mina händer. Kylan. Efter det direkt eller samtidigt, tanken. Han tar båten över ikväll, nu gör han det. Jag slängde ut Lars. Jag tittade om en båt gick då. Det gick en båt då. Jag sov oroligt, drömde om hyttar och vatten. Jag vaknade av mig själv sex på morgonen och det var annorlunda i landet. Jag kände det i luften. Jag tog upp mobilen för att skriva "du är här nu". Jag tänkte att jag inte kan veta, att det var vansinne så jag gjorde det inte. Det var kvar hela dagen. Höst hade kommit. Jag sökte jobb i största porrbutiken. Sen åkte jag till honom. Jag måste veta, tänkte jag. Jag måste veta om det är så.

Jag skriver en text om det efteråt. Den är helt sann. Den är sann förutom slutet som är nästan helt sann. Den publiceras i en bok. Blir början till att jag gör teater.

Den iscensatta våldtäkten hände året efter. Det var sommar. Han kom hem med hösten. Jag var här och intuitionen drog gå nu nununu han är här nu sa den och jag gick upp till hans hus och tänkte nej, inte här, måste gå till baksidan och han hade kommit hem igen, samma dag igen, den gången också och på baksidan är balkongen och han står på den. Han röker. Det är en grå eftermiddag. Jag stannar. Han ser mig. Jag går närmare och står och står och tittar. Han är några våningar upp. Jag tänker på husen i Rumänien. Parkerna och järngrindar. Hotel Europa i Iasi. Det mellan oss så intensivt att det känns fysiskt i luften. Jag går runt och upp och han kommer ut och vi står utanför porten. Jag vet inte att något har hänt men jag vet. Jag ser det i hans ansikte. Att något dåligt har. Något skadligt. Jag känner det när jag håller i honom. Jag säger att jag ser det i hans ansikte. Han ser släckt ut och gammal. Han vågar inte berätta för mig vad som hänt förrän några månader senare.

Jag vet skillnaden mellan vad jag vill ha i fantasin och det jag vill ha i verklighet. Den är tunn och komplex, den gränsen. Jag vet skillnaden mellan vålds orsaker. När det kommer ur underläge eller ur hat eller trasighet eller sorg eller ilska är resultaten en som stämmer med det. Våld kan komma ur annat också. Ur fantastiskt och bli fantastiskt men även då är det farligt. Ibland rör jag det inte därifrån heller. Ibland när jag vill för mycket. När det känns som hunger vill jag ofta inte röra i det för att det tar mig över gränser och vissa av dem bör vara. Världen är ett levande system, magnifikt, underbart. Den ser vad du gör. Den hör vad du tänker.

Det är april. Det är 2010. Jag ser ut som ett vackert barn. Mitt hår är rosa och lila. Om en månad fyller jag trettio. Jag är där jag vill vara. Jag börjar logga in igen på helgon.

Hon som gjorde det ville ha honom. Hon ville att han skulle lämna mig och bli tillsammans med henne. Han sa nej. Han ville inte. Hon kan inte släppa taget. Hon försöker och fortsätter. Ingen av dem kan det. Han är i dem för evigt.

På helgon får jag ett mail av en bisexuell tjej med ett tomt konto. Det står "Och du är så vacker. Så vacker att jag nästan spricker.

Så vacker att jag krama om dig länge om jag hade kunnat."

Det händer att jag får liknande mail ibland, det är inget ovanligt.

De kan inte komma över det. N kallade det han har för glamour, som hos filmvampyrer. Hon ser det inte. Det är för att han aldrig visat henne. Jag ser det nu men såg det inte på så länge för på mig funkar det inte. Med mig var det andra saker. Det är inte heller det enda som han gör och är. Det är det och annat. De har det inte själva. De blir desperata och galna efter det.

Jag tänker åh, fint mail, jag ska svara. Jag svarar dagen efter. Ordet tack finns med i svaret. Jag ska just skicka iväg det. Intuitionen säger nej till ordet tack. Jag förstår inget. Suddar ut det. Blir nyfiken. Skriver istället bara "Åh. :)" och skickar. Går in på sidan. Användaren har varit med länge men ingen bild inga vänner, ingen dagbok, inget. Men de är få, de som vet hur man sopar undan internetspår. Hon vet inte. Gör de klassiska felen. Det tar mig under en minut att ta reda på vem användaren är. Det tar mig tre minuter att bekräfta. Hon har följt mig sen då. Läst mina dagböcker igen och igen och tittat på mina bilder. Det har gått nästan två år och så skriver hon till mig. Nu. Så. Jag vill verkligen veta. Är genuint nyfiken.

Jag frågar vackra N. Hon har stor erfarenhet av stalkers på internet och besatta människor och folk som följer en med hemliga användare. Efter så länge, säger jag. Varför skriver hon så? N säger "jag tror inte att det har gått två år för henne. inte någon tid för henne, inte så." Betydelsen av det sjunker in i mig och jag tänker på alla kvinnor runt om i världen som är olyckliga för de är kära i eller besatta av eller beroende av D.

Jag vaknar idag, dagen efter, och går in på hennes riktiga sida. Först på det andra stället, inte helgon, där jag hittar en länk till ett musikstycke. Det är vackert. Piano. Jag tittar på tonen av regn som är ute och lyssnar på det, flera gånger.

Jag hade tänkt skriva ett trevligt men lite nedlåtande mail till henne. Jag vill att hon ska veta att jag vet. Jag tänkte säga jag vet vem du är och vill du något så våga säg det, våga fråga. Jag tänkte sätta henne fri. He will never love you. Jag känner inget dåligt mot henne och ingen illvilja. Men inte heller något bra. Hon försöker göra sig lycklig och vet inte hur och gör fel. Hon verkar borderline och olycklig. Sen tänker jag att nej, jag låter det vara.

Jag började läsa tillbaka. Mina dagböcker som hon läst. De är så bra. Jag hade glömt det.

Precis innan jag publicerar det här, som blir det sista, går jag in på helgon.

Först fakeanvändaren och sen på hennes riktiga.

Jag har många sidor. Jag är många. Mycket.

Det som står i början av publicerade texten. Det finns en film från morgonen efter. Han klarar inte av att jag visar. Jag respekterar honom så jag lägger inte upp den.

I slutet av den ler jag ett leende. De som inte vet bättre skulle kunna kalla det demoniskt. Det tonar upp på mig just nu.

Jag älskar så många och så mycket.

Jag är komplexitet och jag tillåter leendet och minns att

jag har publicerat länken till den här bloggen i min profil på helgon, Nathalie.

bellatrix aurora.

2010-03-31T00:27:00.006+02:00

Jag har uppdaterat hundra miljoner gånger, för att någonting har hänt. Jag ville se det i skrift, ville att han skulle skriva det så jag kunde gå igenom det och ta det och sluta sakna så och sluta ha honom som ett filter mellan mig och världen och allt som jag gör nu. Jag trodde att jag skulle säga det till Marita, den riktiga anledningen till allt. Till att jag valde bort. Jag sa det till Lisa. Till Lisa och till Fredrik som inte heter Fredrik han heter Billyboy eller bara Billy eller girlfriend eller Andrei, jag vet inte än.

Jag såg fantastisk ut. Jag drack mig full. Jag såg en kvart av föreställningen sen tog jag av mig skorna och gick. Barfota genom en bar. Astrid tog av sig skorna också och gick med mig. Vi stod ute och rökte. Jag frös så. I trappan ner sa hon saker och hon hade dragit på sig skorna igen. De var inte knutna. Jag böjde mig ner och knöt dem. Jag sa till henne att jag aldrig gör så. Att jag inte har gjort det i hela mitt liv. Hon vet vad det betydde. Jag tror att hon vet mig. Jag gick för det kändes så dåligt. Skådespelarna var bra. Jag var bra. Astrid. Alla som hjälpte till. Pjäsen är en katastrof. Jag är ledsen, men jag tycker att pjäsen är en jävla katastrof. Och lokalen. Och tekniken och lokalen. Mina vänner var där och det var så dåligt. Inte alls som i torsdags men jag visste att idag var oerhört betydelsefullt bara inte hur. Jag vet nu. Jag hamnade i chocktillstånd. Jag tittade mig själv i spegeln för att se mig så och mina ögon lyste av någonting uråldrigt. Signe spillde ut vatten, två gånger över saker och jag rörde mig inte och tittade på och jag såg golvet och sprickorna i taket och vattendropparna som en och en och en och jag var precis här och precis nu.

Den verbala förmågan som jag har ibland, som jag älskar kom och när människor frågade hur det var sa jag suicidal och menade det. För att jag var i ett nu helt fullständigt kunde jag leva eller dö och alltid kändes. Inget gjorde ont.

Jag sitter i min säng i en fantastisk klänning Jag röker en cigarett. Jag tänker inte ta en bild. Ni får tro mig ändå. Han ville komma hämta mig och jag sa nej, sa åk hem till mig och jag ringde på min dörr och kom hem till kaffedoft, musik, stämning och värme.

Jag trodde att jag skulle gifta mig med Daniel. Jag trodde att jag skulle ha vårt barn i mig. Allt som har hänt mellan oss. Allt som bara jag och han vet är kvar i mig. Snart kommer jag att sörja. Snart kommer jag att minnas allt. Alla liv jag har levt. Det ligger under ytan nu, vid det. För att det är så oerhört har jag inte kunnat sörja det. Jag kommer att. Det kommer att vara en storm. En död. Jag kommer skratta och skrika och gråta och blöda. Jag kommer gå sönder och gå sönder och gå sönder igen. Jag kommer gå igenom det och dö och sen kommer jag dö på riktigt eller resa mig utan honom som filter mot världen, magnifik och fantastisk och ny.

Jag tog en taxi hem. Fyra fantastiska personer var inklämda i baksätet. Jag satt fram och kände mig som inte härifrån och som mänsklig och varm. Jag kom hem och tog bort dem. Bevakningarna. Rss-uppdateringarna. Jag har en film jag inte kan visa. Jag har ett hjärta som är stort.

Jag kommer tillbaka tror jag. Eller så tar jag livet av mig på en scen, magnifikt och fantastiskt, filmar det och lever på internet för alltid. Jag tror jag kommer tillbaka.

I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you I love you.

no.

2010-03-29T16:09:00.003+02:00

Det är en död. Just nu. Jag saknar Daniel. Jag saknar N. När hon kommer hem tänker jag umgås med henne. Sen flyttar hon. Till London. Victor med. Jag ska åka till London i höst och titta in i ögönen på en dödskalle av kristall. Jag har fastnat i en pjäs. I två. Det var premiär i torsdags. Jag skrev inget om det. Det är igen imorgon. Jag tänker dricka mig full. Jag tänker ha fantastiska kläder. Jag pratade med en man som sa någonting viktigt. Det fastnade. Jag tänker på det. Jag undrar vad han har för sexuell läggning. Jag misstänker att det är någonting jag skulle tycka om. Jag är så hövlig. Jag är så hövlig tills jag brister och då är jag sjukt otrevlig istället. Behöver sörja Daniel. Kan inte.

Anja.

2010-03-16T03:14:00.000+01:00

floare.

2010-03-09T18:53:00.007+01:00

Jag skrev ett långt svar där jag förklarade hur det var för mig, hur det såg ut och hur det kändes från min sida och sen svarade hon, lika långt och sen svarade jag inte. Jag ska, snart, först ska jag bara tänka lite mer på hur jag i ett rus skrev ner sådant som händer nu redan innan.
Jag trodde inte att jag skulle lämna Daniel. Jag trodde att vi skulle gifta oss och leva tillsammans. Jag trodde att Daniel skulle lämna mig. I början var det jag som inte kunde eller ville eller vågade hela vägen in. Jag var liten och jag var skadad och jag var sårad och rädd. Jag gjorde elaka felaktiga saker. Jag gjorde det av trasighet och ignorans. Sen växte jag. Och lärde mig. Och ändrades. Och sen, länge, så länge, var det han som inte kunde eller ville eller vågade hela vägen in. I slutet eskalerade det till otroliga nivåer. Och sen blev det bättre. Jag trodde att det skulle gå. Att vi skulle, båda, äntligen, samtidigt, på riktigt. Sen åkte han till Berlin. Jag visste att den resan var något. Jag visste det. Jag lät det hända.
Sa inte åk inte.
Sa inte åker du så tror jag att
jag tror att vägen delas.
Jag sa bara var försiktig.
Och sen kom han hem och han berättade för mig
delar av vad som hade hänt och vad han gjorde och trodde att det var det att jag

men så var det inte, det var hans röst på bussen hem från flygplatsen det var hans extas över att först bo själv i Berlin som han sa och jag tänkte han kommer inte vilja våga välja mig på riktigt och det var att jag insåg istället för bara tänkte: han vill leva utan moral och konsekvenser. Till vilket pris som helst. Över allting väljer han det. Och sen, efter, var allting svårt och han sa hela tiden att han saknade mig och ville ses men gjorde det inte och någon gång efter det var jag på en bar med någon som jag tyckte var fin och bra men jag var irriterad på mig för att jag tyckte det jag tänkte han hade tendenser till vad jag vill ha och behöver men han vet inte om det och jag vill inte och orkar inte och har ingen lust att dra fram det så jag ville inte och ville inte och han sa att han ville komma med mig hem och han sa att han visste att jag skulle säga nej men att han ville säga det till mig ändå och jag öppnade munnen för att säga nejdufårinte och sen sa jag istället: okej. kom då.

Jag ändrade mig på en sekund. Det var underligt. Tanken och impulsen och känslan var större än mig, som om någonting eller någon annan la orden i min mun över vad jag egentligen tänkt säga eller det kanske var jag, men inte den jag som är ny utan den jag som är uråldrig.
Jag kunde aldrig, någonsin, förutse det som hände sedan. Det hände inte på en gång. Men tiden gick och D kom inte och hörde inte av sig och sen en kväll, magi och D kände det för han vet som jag vet, ofta ofta och han skrev till mig. Han skrev: fright night. Jag stängde av mobilen.

Jag valde inte bort Daniel för någon annan. Jag började välja bort att fortsätta försöka med Daniel och sen träffade jag någon annan. Och sen valde jag att fortsätta träffa den personen fast att D sen förstod moral och konsekvenser och kom och sa att nu nu kan jag och nu vill jag, hela vägen.

Känslan säger gör såhär. Intuitionen. Vägen. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så. Stormen kommer. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet att det är enormt. Större än något annat jag upplevt den här gången. Större än att flytta från Rumänien och större än mig och större än Daniel. Jag kan inte stoppa det. Ingen kan. Jag vill inte heller. Tiden nu. Förbereda för bra val. Välja är det som går att göra. Jag vet inte om jag klarar mig. Jag vet inte var det kommer leda. Jag vet att jag tänker göra mitt bästa. Och vara så bra och så ärlig och så öppen som det går. Med livet. Med världen. Med mig och de omkring mig. Jag har ändrats så fort och så mycket att det är överväldigande. Jag är inte färdig än. Här blir jag aldrig färdig.
Jag är ledsen över att det inte gick. Jag är så ledsen över att det inte blev så. Daniel är fantastisk, men jag kan inte leva med honom. Jag vet inte om aldrig. Jag vet inte framtiden. Jag vet att inte nu. Han vill ha och behöver andra saker än vad jag vill ha och behöver. Och han är arg och han är ledsen och sårad och jag tror att han kommer blockera mig igen snart och jag tror att han kommer försvinna ur mitt liv, jag tror det, jag är rädd för det. Om han gör det får det bli så. Om han gör det är det hemskt. Om han gör det hoppas jag att det inte är för alltid. Någon sorts relation vill jag ha, han är oerhört viktig. Och förutom allt annat så vet jag jag vet att viss otrolig konst aldrig kommer att ske om han försvinner. Det är bara han och jag som kan göra det. Men inte om han inte kan. Inte om han inte vill. Allting ändras. Jag kommer älska alltid. Och nej. Det ena utesluter inte det andra. Saker kan vara sant och inte sant samtidigt. Jag minns nu. Det är det enda konstanta.

Mjau.

2010-03-09T16:02:00.007+01:00

Kattbesök. Elmira. Hon stod i mitt kök. Jag sa till henne att hon såg ut som en sol, men hon var en solros, strålande. She is lovely, lovely, she's so lovely.

Såhär glad blev jag.

Who are you.

2010-03-06T13:35:00.008+01:00

Daniel som gör musik till pjäsen skickar ett utkast och skriver att han vill ha kritik men jag känner mig helt förälskad och det enda jag tänker är att oh my god jag har hittad den som jag vill gör musik till allt jag gör i framtiden.

Relief.

2010-03-02T21:52:00.002+01:00

En dam som är 85 pratar med mig och jag blir glad av det och sen efteråt mild insiktsfull läkare som avslutar med att säga till mig att jag kommer få ett stort och bra och värdefullt liv. Hon säger det på ett sätt som får mig att tro henne och det är okej att det är vinter och jag har ändrats så mycket och jag har bytt namn. Jag är blond.

Hon var för lik mig, till namnet och utseendet och för nära rent fysiskt. Han ville ligga med henne och att han ville det var okej men inte omständigheterna. Inte sättet det gick till på. De låg aldrig men de kysste varandra precis här och jag visste det, jag var hemma då och tänkte fan jag måste ut på gatan nu nu nu för någonting händer där och jag tvingade mig till att lugna mig och stanna. Jag tänkte jag var löjlig. Jag tyckte jag skulle skärpa mig. Efteråt sprang jag in i henne överallt, hela tiden. Jag tänkte att världen ville säga mig något. Nästa gång vi sågs sa jag att det var så märkligt att råka ses så ofta. Jag frågade henne om det var något hon ska säga mig. Hon skrattade bort det. Han berättade efteråt och det hade hänt just den där kvällen som jag kände det och sen var det länge så att jag inte kunde kyssa honom utan att känna hennes mun mellan våra. Först var jag ledsen och det gjorde så ont för jag trodde att hon och jag höll på bli vänner och jag trodde mer och jag förstod inte hur hon kunde fråga honom om att följa med upp som om han bara skulle byta våning. Han sa nej till henne då men han ville, fast han visste att det skulle vara fult och respektlöst att göra så och sen riktade han ilska mot mig för det. Sen blev jag arg. Vad hände med moral och respekt, tänkte jag? Hur kan man göra så? Det är så skevt och fult. Vad trodde hon? Att det skulle vara som vanligt mellan oss? Hon visste vad han var för mig och vad jag var för honom och ändå frågade hon så och jag kunde inte ta in det. Och sen, igår, ett möte och efteråt är hon närvarande i mig i timmar och jag pratar med M och N om det dagen efter och det slår mig att det värsta är att jag frågade henne och hon skrattade bort det. När jag kommer hem ser jag ett mail, det hade kommit kvällen innan men jag hade missat det och hon vet inte varför jag är arg och vill att jag inte ska vara det och frågar varför och precis innan eller precis efter det loggar jag in någonstans och går in på en dagbok som jag tror är Nadines men det är något konstigt med sidan och det är inte hennes dagbok, det är Daniels. Jag läser flera meningar innan jag inser det och sen läser jag klart och den texten och mailet fungerar som en magisk nyckel och jag släpper allt och blir fullständigt närvarande i nuet och helt avslappnad och allting är klarhet och min kropp har samma smidighet som en katt och känseln och synen förändras och blir som det ska vara utan störningar jag tar i saker tittar på saker ser ljus skugga känner strukturer och det är frånvaro av smärta och frånvaro av rädsla och det är vågor av fantastisk energi i mig och jag känner ett djup lugn som jag inte har ofta men kommer att ha ofta och glädje och tröst och lättnad och lycka och att det här är rätt, rätt väg och att det kommer att bli bra det här, så bra, på något sätt. Det håller i sig i timmar, det känns som kokain och jag känner och tänker att världen är en magnifik fantastisk plats och att jag älskar den och att jag vill sprida glädje och konstruktivitet och att jag ska göra mitt bästa för det och jag förlåter Daniel och jag förlåter mig själv och alla andra också. Jag vill att han är lycklig, att alla är det, att han hittar sin väg och jag känner lycka, tacksamhet och vördnad för tiden som vi fick. Den har varit oerhört utvecklande och den har varit både fantastisk och mörk. Jag värdesätter den högt. Det är okej att jag saknar honom så mycket. Jag hoppas och vill att han är i mitt liv i framtiden på något sätt. Det kommer jag alltid att göra. Jag vet fortfarande inte vad som kommer att ske men det är ett fält nu det är oändliga möjligheter för oss alla det är ny era, nya tider och jag ser det överallt i människorna omkring mig på ett sätt som aldrig förut det är förändring och utveckling överallt och världen ändras och kommer att ändras. Det är en gränstid. Vi kan påverka åt vilket håll det går. Vi kan se det fina i andra och lägga vikten på vad de kan istället på vad de inte kan. Vi kan locka fram utveckling istället för att kapa glädje. Vi kan välja konstruktivitet över destruktivitet.

Sweden.

2010-02-23T12:47:00.004+01:00

The Divine Comedy – Sweden

Jag hatar "gilla läget" - attityden som är så vanlig här. Det är så många som har den. Det är så oerhört idiotiskt. Ska vi förbättra? Hitta fungerande lösningar? Ska vi fixa något som inte funkar? Nej, håll käften, gilla läget.

Måndag.

2010-02-16T13:29:00.000+01:00

Madrugada – Step Into This Room And Dance For Me

Söndag.

2010-02-16T13:28:00.001+01:00

Lördag.

2010-02-16T12:43:00.003+01:00

På vägen dit ser jag en kvinna med mönstrade tights. Hon har helt obscena ben, de väller ut överallt och det blir ännu tydligare i de kläderna. Jag fascineras över att hon valt just det. Kan inte sluta stirra. Mer sånt. Mer. Bara någon dag innan satt jag vid ett bord på en bar, med N mittemot och stirrade, verkligen stirrade på hennes bröst. Jag ska skriva om sexualitet snart. Om vad jag vill och tänker göra. Om hur jag ser på det. Om ordet snippa och om feminism och om sex och nakenhet.

Jag är sen. Caroline lyser. Jag berättar för henne om nu. Hon berättar för mig. En snygg man pratar med mig. Jag har aspergers och pratar med C om bristen på specialintressen. Jag vill gå röka och hon har slutat och jag sitter där och hatar att jag röker och går själv för att göra det ändå och på vägen upp i trappan på Berns, som just då är helt tom möter jag Scotty the blue bunny som är på väg ner. Tre trappsteg innan stannar han upp och tittar på mig. Han säger Oh My God. Tre steg och han och jag står på platformen i mitten av trappan och han säger Gorgeous. Wonderfull. Beyond Lady Gaga. Jag säger thank you, you too, medans han kramar mig, för att jag älskar honom och jag tänker att jag alltid, alltid vill se ut så. Två personer till kallar mig Lady Gaga under kvällen och nu är jag alltså uppe i sex. Första gången av en ful och fantastisk bög på Berghain. Jag har sett en video med henne. En gång. Jag tänker att jag måste gå hem och googla. Jag går på toaletten och Berns toaletter är dåliga minnen för att enda gången jag vart där tidigare träffade D en oattraktiv kvinna i kön och han var för full och hon tittade på mig nedlåtande, som om jag var ett bihang till honom och ingenting. Han sa att hon hette Maria och att det var med henne han upptäckt sexualitet. Hans beteende just då fick mig också att känna mig som bara nån han hade raggat upp och han såg inte hur hon såg på mig och hans fylla var så inte hett och jag ville säga fuck you and fuck you. Så det finns i mig för ord och bilder fastnar i mig, sådant gör det och det länkas och jag minns och på toaletten en tom påse som innehållit kokain och jag minns att Berghains toaletter alltid kommer att vara ett metallrör, jag trodde att de bara hade det i filmer. Jag kissade och han hade ryggen till och sen gjorde han det, eller nej, han gjorde det först, jag frågade om han var blyg och vi gjorde ingenting annat än att dansa, jag tror han tyckte jag var het och det var så trångt där inne och metallröret var poängen, jag blev så överraskad, det kändes på ett annat sätt än sedlar, det gjorde det. Mer allvar. Mer planerat.

Jag tänker på residens och permanent lista på Berghain, på att jag ger upp, att jag verkligen gör det och på den här staden och på att jag ska ha dockhemmet i det men inte på heltid bo här. Berlin, Berlin I love you. På 2.35:1, på dansgolvet ramlar insikten ner i mig och fäster. Jag flyttar till Berlin. Det är fel här. Det är inte här jag ska vara. Knuffigheten här gör mig illa. Fyllan. Poseringen. Attityden. Ett dansgolv här och ett i Berlin är olika planeter.

När jag hämtar min kappa säger någon åh så vackert. Jag har redan på mig min tjocka tröttsamma varma tröja. Precis innan står jag bredvid ett par. Hon säger: Rosa ben! Han säger: Gula. Jag säger gula. Sen fortsätter det. Rosa. Gula. Rosa. Gula. Gula. Rosa. Hon skrattar. Säger förlåt, jag är färgblind för att han brukar slå mig. Ja, säger han, det brukar jag. Så min hjärna är inte som det ska säger hon. Nu ska vi hem och knulla. Lycka till säger jag. På vägen därifrån, ute, ser jag dem igen. Har ni inte hunnit längre säger jag. Hon säger han ska just slå mig. Ja, här, jag ska dunka hennes huvud i betongen säger han. Jag tycker de är fantastiska.

På vägen hem ser jag en kvinna med enorma lår nerpressade i de tightaste jeansen jag sett. Det väller ut överallt, helt obscent.

Fredag.

2010-02-15T14:49:00.003+01:00

Jag ringer Victor och frågar vad han gör. Han säger att han lär sig lucid dreaming. Sen åker jag i en öststatshiss, det är twilight zone i en bergstunnel. Kommer ut på andra sidan. Vithet. Eftersom jag inte kan läsa kartor bra vet jag inte vart jag ska gå. Går fel, två gånger, ringer, hittar rätt. Tre skiffergrå höghus på röd botten mot allt det vita. Isande renande kyla. En farlig vind. Jag kommer in till värme, från lägenheten och människorna. En fin behaglig rymlig plats och tre kvinnor som jag bara är bekant med. Det är tidig eftermiddag. Jag dricker kaffe, äter chokladkakor och vindruvor. Det är aspergers också. Rakt av. Jag måste ringa K. Jag gör mitt bästa. I den här kontexten är det det. I den här tiden och samhället. Diagnoser här. Jag är okej med det. Vi pratar. Kaffet byts ut mot vin. Vid fem är jag berusad. Jag får kläder av S. Blir glad, de är fina. Blir glad också över att jag kunde vara där. Över hur de var och över hur de var mot mig. Hon visar mig en teckning som hon gjort. Den är underbar. Jag har sett den förut men på bild, inte på papper och hypnotiseras ännu mer. Jag säger att jag vill tatuera in den bilden över min rygg och menar det.
Jag äter sen middag med N. När jag var helt heartbroken, natten innan jag åkte till Berlin, dansade jag på spy bar till fem på morgonen i en fantastisk paljettklänning och åkte sen hem till henne. Jag sov i hennes enorma säng. Jag var full av substanser. Hon tog i mig med sköna svala händer. När vi vaknade spelade hon den här. Hon gjorde allting bättre.

Torsdag.

2010-02-15T14:39:00.005+01:00

Jag hoppar in i en svart liten bil. Sätter inte på mig bälte. Vi åker till ett fält. Fullt av snö. Bländande iskall sol. Vi går på led. Vid horisonten tre stora hästar med små människor på. M är fantastisk. Jag hoppas hon är lycklig. Jag tänker på D och havet. Jag har sex plagg på överkroppen. En och en halv timme senare fryser jag ändå så mycket. Alla tankar och förmågor borta. Manusförfattaren heter Daniel. Han har vackra ögon. Ljusa blå lysande.

tanglewreck.

2010-02-11T12:39:00.005+01:00

Jag missar pilates på grund av rökning och sl. Om du tar det här tåget ändras allt igen tänker jag och när tåget kommer är det svart och ur trafik. Att ta nästa är för sent. Jag skickar ett depressivt mess till A, något om hatasl!!??! och något om att slå huvudet i väggen. Jag behöver gå dit och jag missar det. Går och köper mat istället. Det tar tio minuter att gå hem från affären. När jag kommer hem är jag så kall så jag inte får upp mina nycklar. Sekunden efter att jag stänger ytterdörren börjar jag gråta. Slutar nästan direkt. Jag hatar vintern och kylan för att jag inte kan fokusera eller koncentrera mig i den för att det gör så ont, hela tiden, på ett överväldigande dödligt sätt. Om en liten stund ska jag skådespela i en kortfilm. Dåligt manus. Utomhus. Varför kan så få skriva dialog? Pratar de inte med varandra? Jag vill inte göra det och jag klarar det inte men måste, vet att jag måste göra och klara ändå.
Igår var fint och oerhört sorgligt. Precis innan jag tvingade mig ner i kemisk sömn läste jag klart en bok. Den var fantastisk, helt underbar redan innan och där, i slutet stod det: Sometimes you have to do something difficult because it is important. But it still hurts, and you still cry.
Livet är märkligt nu.

imprimatur.

2010-02-08T16:30:00.005+01:00

Det står en lädersoffa på högkant i mitten av mitt rum. Det är märkligt på många sätt. Nu skärper jag mig. Fokuserar. Jag har struntat i skolan och missat rep av det här och nu räcker det. Det är nog nu. Jag ska göra vad jag kan, vad jag behöver för det också. Men jag tänker inte dras ifrån mitt fokus. Om inte jag är bra och värdefull kan jag inte göra bra saker för världen eller för någon annan heller. Nu, precis nu, slutar jag uppdatera min mail maniskt. Nu, precis nu sätter jag på zeigest för att en av dom är så het. För att jag såg honom den kvällen när världen ändrades igen och tänkte I don't care if he's gay I want to fuck him in many ways. Att uppdatera mailen har blivit en reflex. Det tar två veckor att bryta en vana. Jag har väntat så länge. Jag har väntat i hela mitt liv. Jag väntar och väntar och väntar och nu ändrar jag det till att agera. Nu är det så. Nu väntar jag inte mer, på någonting, för att om jag väntar så slösar jag alla dagar. Den här väntan är liv som rinner bort. Tid är för värdefullt för att användas så. Vill han inte prata med mig så vill han inte. Vill han tolka själv och skevt så okej. Jag har sagt att jag är precis här. Precis här och om du frågar mig så ska jag förklara bra i ord eller dåligt i text. Efter teatern ska jag starta ett band.

iconic.

2010-02-05T16:33:00.002+01:00

Jag loggar in. En bild av en hemsk sommar. Nästa gång jag såg hans ansikte efter det hade någonting gått sönder eller stängts av eller slitits ut och dött. Det hade hunnit bli höst. Jag hade ett linne med stjärnor. Han stoppade in händerna under min jacka. Jag ville aldrig släppa taget. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag såg att det hade. Han såg äldre ut. Mörk. Härjad.
Jag tittar en lång stund på miniatyrbilden. Jag går inte in på hennes sida.
På kvällen minns jag hans kropp. Hur den ser ut och känns. Var ärren sitter. Det är den kropp jag älskat mest och tagit i mest och avgudat. Han har aldrig tyckt om den och jag har önskat att det vore möjligt att visa den som jag ser den men det är sent nu. Det börjar redan blekna. Mitt minne är märkligt. Senare kommer jag att minnas allting, glasklart, igen och igen.
Det gör oerhört ont. Jag börjar tänka och känna att det är okej ändå, det som händer. Hemskt. Sorgligt. Smärtsamt. Men det kanske behövs, det kanske måste vara så. Den här platsen är svår och komplex. Hela morgonen och hela dagen tänker jag på att ringa Lisa och ringer inte. Muskler jag aldrig använder ömmar efter pilates. Astrid är magnifik, det är så. Jag är omringad av människor med magiska händer. Jag dör när hon rör mig.
Idag målade jag naglarna röda och sen la jag händerna i elden i mitt kök tills färgen blev bränd. När jag var klar flög hundratusen blå fjärilar ur min mun och jag var marmor och järn.
Andra magiska händer är på väg. Jag kan inte andas. Nu är framtidstendenserna såhär, det här är vad jag vet: Jag kommer gifta mig i en fantastisk klänning med en tatuerad biologisk man med oklar genustillhörighet. Förra gången en tendes var tydlig skrev jag ner det i ett litet block. Det var: days like this day I think of him and I know, I know I'll marry him, that the future right now, if it doesn't change is I marry him but it always changes, sometimes away from this and sometimes back to this.
Andreia. Fire and ice.

14.

2010-02-04T10:07:00.003+01:00

Jag drömmer om Lisa. En lång, sammanhängande dröm som jag glömmer bort så fort jag vaknar. Jag tänker att min hjärna bearbetar. Att det kanske blir bra allt det här, ändå. Igår när jag gick i hemska snön med snöflingor i ögonen ställde sig två vackra barn på var sin sida av mig. De sa: hej vi säljer hjärtan. Jag dog lite.

Trickster. Tricksterfuck.

2010-02-02T19:57:00.001+01:00

Pure rage. Anger, controlled. If I start screaming I will never stop. It matters, it all matters, it doesn’t matter at all if I can’t feel this feeling all the way. She gives and she takes? How can I be mad at her? She had no right. But she is great. I’m fighting with myself and so the anger turns into something destructive dark and very old. And him, with the constant misinterpretations and not asking and assuming and lying and lying and twisting and turning and acting from fear, of fear and I laugh until my head comes of and they are drawn to here this is what they feed of so they try to come in and they try to take me the fingers and the voices touching my mind and then the icy wind in my hands wakes up and so I wake up and release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me release me

7.

2010-02-01T18:12:00.003+01:00

Street spirit:

Yesterday, I told him to bring back my blood. He said yes and then he touched me. I said I want it tomorrow. And today it came, it's here.

Fade out:

I told Daniel just before. It’s what we do. You and I. Maybe he didn’t understand. Maybe he understood but didn’t want to believe me. Maybe he understood and believed me but still made this choice. It all began so long ago. Eight years of someone in my life and it just goes away, like this. I wrote an angry email. Then I cried. And then I looked at myself in the mirror and I thought: remember your core scarlet red. And then I smiled her smile. I will take all the hurt and turn it into something marvellous. I will treat him with love and respect. I will never willingly and knowingly do things with the intention to hurt him. I want him to live good. I want him to be happy even if it is without me. But I will no longer stop myself from doing or writing things that I want. I’m mine again. The streets are too. This city. The people and the bars. I will go where I want to go with who I want to. And I will do what I please, without always considering him even if he will forever live in my heart as I will live in his. I gave myself to the world and the world opened up to me and now I believe that maybe it wants this to be the price for it. If it is so, I have to pay it.

2.

2010-02-01T18:09:00.002+01:00

Street Spirit (Fade Out)

Rows of houses, all bearing down on me
I can feel their blue hands touching me
All these things into position
All these things we'll one day swallow whole
And fade out again and fade out

This machine will, will not communicate
These thoughts and the strain I am under
Be a world child, form a circle
Before we all go under
And fade out again and fade out again

Cracked eggs, dead birds
Scream as they fight for life
I can feel death, can see its beady eyes
All these things into position
All these things we'll one day swallow whole
And fade out again and fade out again

Immerse your soul in love
IMMERSE YOUR SOUL IN LOVE

1.

2010-02-01T17:59:00.000+01:00

under ice.

2010-01-31T19:21:00.001+01:00

Blodet kommer inte. Är det stress? Jungfrufödsel? Den här kylan. Jag kan inte ta den. Jag blir ledsen och suicidal, kan inte leva. Domnad och jag tänker att världen kommer att sluta och allting i det och att allt förändras och om det tar slut är det okej. Jag bryr mig fortfarande om alla och allting som förut men släpper taget, håller inte fast så om det slutar får det göra det. Jag tar ett bad. Blir varm. Tänker samma tankar. Inatt hände något som var fel. Det ekade högt i världen och väckte mig trots sömntabletter. Det skulle inte ha gått till på det sättet. Men det är gjort och jag kan inte ändra det. Det kommer att ge oanade konsekvenser. Jag tittar mig i spegeln. Min underläpp och haka darrar som det gjorde när jag var liten, innan jag började gråta. Hon som jag älskade så retade mig alltid kärleksfullt för det.

lördag nu.

2010-01-24T17:37:00.002+01:00

Fredag kväll åker jag till lovely Lisa. Vi dricker vin och pratar. Jag är bortdomnad av trötthet. En stund senare kommer D. Det är första gången de träffas. När jag går hem går han samtidigt. Han säger att han kände sig välkommen. Han låter förvånad. Mitt hjärta går i bitar. Han är fin och mild och snygg och kompetent och bra. Jag tycker inte synd om. Jag tycker aldrig synd om, bara synd att. Och jag tänker på honom och jag tänker på mig och på hur vi på många sätt har haft en liknande situation under hösten och på hur jag också så länge känt mig ovälkommen och i vägen och inte tillfrågad om att följa med eller delta och på alla ord och handlingar som inte stämde överens och inte gick ihop och på min oförståelse, ledsenhet, förvirring över det. Och nu istället tacksamhet till världen och för de så många fantastiska personerna i mitt liv. Vi ska umgås med människor som uppskattar oss, där det är ömsesidigt att vilja vara med varandra, säger jag till D. Vi ska ge och känna tillhörighet, uppskattning och välkomnande. Ja, säger han. Jag vet. Jag åker hem och sover dåligt.

Lördag, i kalla tomma butiken, är det första som händer efter att jag börjat att en kvinna kommer fram och vill lämna tillbaka en vara. Hon vill få pengarna tillbaka men har gått över tiden för öppet köp och jag säger spontant nejdetgårinte, du kan få tillgodokvitto men inte pengar. Snälla, säger hon, det är bara några dagar över tiden och jag köpte två av samma fast olika storlek för jag var inte säker och jag är inte i tid för att jag varit sjuk. Du skulle ringt och sagt det säger jag och att okej, den här gången, men normalt gör vi inte så.

Jag ville ge henne från början men regler regler regler som ett inpräntat mantra när jag är där och inte ser dom som individer och hon säger tack verkligen jag börjar nästan gråta och jag tittar upp och ser på henne och hon gråter på riktigt och hon säger förlåt och jag säger det gör inget och jag menar det hon får gråta det är okej att hon står där och gråter och mitt hjärta går i bitar den här dagen också och mina ögon tåras också och jag tittar ner och gör vad jag ska göra och hon fortsätter säga förlåt och jag fortsätter säga att det är okej och hon tror mig inte hela vägen fast att det verkligen är så och jag vet att jag inte kan titta på henne utan att också börja göra det, för hon är så ledsen och hon är förvånad för att jag är mild mot henne och snäll och först tänker jag att jagkaninte se på henne och sen säger hon igen tack verkligen och jag tittar på henne och jag säger åt helvete med regler och jag tittar på henne när hon gråter och tillåter det att göra ont och hon säger det har varit väldigt dåligt, förlåt, och jag säger att jag hoppas att det blir bättre och fast jag menar det helt låter det banalt och tomt och jag vill gå därifrån, där och då, ta hennes hand, ge henne te, lyssna på vad hon har att säga, lindra på något sätt. Hon går och jag står kvar och tänker att det här, just nu, är en av de största om inte den största anledningen till att jag vill vara rik. För min frihet och valen och tiden. Det här slaveriet.

Och senare, när jag slutat, är vi barn i en himmelsk enorm mataffär som vi förlorar oss i och senare är vi sockerhöga och senare är vi glädje och spontanitet. Vi är entusiasm som inte kapas och sovande sexualitet och jag splittras igen och igen i miljoner bitar som kommer tillbaka och ihop igen i fantastiska stämningar som följs och hittas och skapas och skiftar och jag kan inte och vill inte göra någonting annat alls än att följa det och senare går jag till platsen där den här vägen började och det är söndag eftermiddag och det är en teater och senare går jag och köper fantastiska kläder för nästan ingenting av vad de kostat och efter det ser jag någon jag inte sett på länge, någon som har gjort så ont. Jag står på en perrong och rycks ut, ser allt utifrån. Jag ser att det är idag att det är nu som vi ska ses och vad jag ser är att jag lever och hon gör inte längre ont hon gör inte det alls och senare går jag av och går på innerstadens isiga trottoarer happy so happy, happy and free.

lördag förra.

2010-01-24T17:25:00.002+01:00

Efter tre timmar sömn och efter att ha blivit obehagligt full eftersom M fyller vinglas till bredden och efter sex timmars jobb, sover jag i en och går sen ut med C. Inte till Strand. Inte till Fire. I en upphöjd soffa, som statyer, säger C: nu kommer det tunga ravefolket. Jag har precis innan hon hunnit säga något lagt märke till tjejen hon menar. Lång, inte tjock men stor, långt, väldigt långt lockigt hår och mjuka svarta kläder. Hon utstrålar någonting jag inte känner till, är helt säkert över tretio men det är någonting uråldrigt något något något. Jag dricker öl. Jag dansar. Senare ser jag henne igen och till skillnad från elektrofolkets ryckiga klubb-stadsrörelser utstrålar hon skog. Och lugnet. Hon rör sig som om hon inte har ett enda ben i kroppen och jag, en del av mig, skulle ha velat växa upp som hon, dansa då också. Jag tror det är anpassat, säger C. För att dansa väldigt länge. Bygga upp. Som rovdjur. Kraft. Jag tror det stämmer och bara sådär vill jag stå dansa i en skog i timmar. Jag. Skog. Vansinne.

Och dagen efter, på nya tysta tågen jag älskar, med tom norrskens-electronica i lurarna ser jag de vita träden och vill in där.

The white.

2010-01-22T10:58:00.003+01:00

Det är asiatiska dagar.

Glädje och mildhet och energi och hövlighet.

Det är filosofi som grund. Det är synkronicitet.

Vad har du gjort- frågar F,

han säger

du ser annorlunda ut

och jag vill säga vad det är som händer och försöker men kan inte, det går inte att säga.

I ord. Jag har orden och kan inte säga det ändå. Det är okej, det är precis som det ska vara.

Nu: smink.

Nu: sex timmar teater.

rock

2010-01-20T13:42:00.002+01:00

Jag gör tre hantverkare mycket lyckliga när jag utan att tänka på att de står där ställer mig vid fönstret klädd i kortbyxor och bh. Deras ögon lyser.

Happy so happy. Happy and free.

2010-01-19T11:42:00.004+01:00

Springer till vårdcentralen. Skyndar hem lycklig med sömntabletter i liten söt påse. Tänker att, hoppas att, inte få biverkning(ar) för att jag känner så.

Jag minns Sarah.
Igår kväll: magi.

Mundane.

2010-01-18T18:23:00.003+01:00

Måndag. Jag vaknar försent men tillräckligt tidigt för att hinna till lektionen. Tre hantverkare står på en halvfärdig balkong i huset mittemot, tre våningar upp. En av dem på knä.
Jag skulle ha önskat att jag hade haft musiken. Den föregående meningen ska vara just så. Nu är det okej att de omkring mig har det. Jag tror hantverkarna stirrar. Oh B, PLEASE DESTROY ME PLEASE DESTROY ME PLEASE DESTROY ME devendra, devendra, och tim burton, david lynch.
När det är synkronicitet som det är nu är världen en fantastisk plats. Jag minns nu vad den är mest av allt. Varierande. Så jag vaknar försent och skyndar mig inte nog och missar bussen med en halv minut. Jag kan komma sent idag. Det är okej idag att göra det. Jag röker en cigarett. Det är kallt. Nästa buss är sen. Gå, säger något. Åk inte dit. Jag tänker. Känner efter. Går därifrån.

Sunny shiny happy sunday.

2010-01-18T17:32:00.004+01:00

Jag ringer F. F säger: You live like a rockstar. Det gör jag bara lite. 19.45 klickar jag på en länk. Resultat: vansinnig jazz. Det är precis perfekt. Precis vad jag vill höra.
Jag känner mig som en rockstjärna i termer av avskavt nagellack och att vara mörk, väldigt mörk under ögonen och kaffe cigaretter substanser tabletter rödvin sömnbrist klubbar inga rutiner alls eller extrema.
Men
jag börjar hitta hem hit. Det börjar bli hemma nu, för nu. Hur har jag gått stängd så länge? Jag behövde. Hur känns det nu? Inte så. Istället för kupol: fältet.

Muse.

2010-01-14T14:13:00.005+01:00

Kan inte sova. Ger upp efter ett långt tag. Målar naglarna med det snyggaste nagellacket jag ägt. Färgen heter muse. Självklart heter färgen muse. Jag ger upp och röker för mycket igen och tar fram något jag börjat på för länge sen och inte kunnat skriva, inte vetat vad. Det är åtta sidor. Jag har exakt åtta skrivpapper kvar. Jag skriver ut och läser. Kan fortsätta, bara så där. Skriver hetsigt för hand, har klart första kapitlet. Sover tre timmar. Åker till södertörn som jag trodde det var över med. Jag ville läsa tyska men det var fullt så nu ska jag, den här terminen, skriva C-uppsats, B-uppsats, ta en delkurs från förut och skriva två hemtentor från förra terminen. Jag ska regissera en pjäs göra konst/kortfilm, vårda och förnya relationer, jobba extra i butik, skriva klart en pjäs, skriva en till pjäs, skriva om/skriva klart en text/fotobok söka nya jobb och sminka mig snyggt blogga mer ta bilder träffa vänner och nya människor läsa böcker och dramatik se serier och filmer tvätta håret raka benen äta sova börja träna sluta röka åka till Växjö. Åka till Berlin. Gå promenader, gå ut och dansa mer med Caroline, jag älskar att dansa med Caroline för hon kan dansa och dansa och dansa som jag until the very end. Jag älskar, avgudar, hur jag blir på tre timmars sömn. Hej, jag har superfokus, jag är en produktiv maskin.

cult.

2010-01-12T02:05:00.004+01:00

Jag kan inte sova. Läser fantastiska Kafka på stranden. Den har legat i min bokhylla länge och igår när jag tog den var det rätt den är nu ska läsas nu och jag är så lycklig över hur jag så ofta lyckas med det här. Den vårdar mig och möter mina platser. Men jag kan inte sova. Äter. Köper böcker på bokus. Loggar in loggar ut loggar in. Jag har sovit så lite. Borde kunna sova. Kan inte.

Jag pratade med någon och det slog mig, jag hade glömt hur djupt det går och hur starkt: det är så sjukt sjukt hett med oklar könstillhörighet och smink och kläder and so on. Jag älskar det så.

Helena.

2010-01-05T15:58:00.002+01:00

Istället för att sova googlar jag Jeffrey Star och lyssnar på Marilyn Manson för att få tillbaka lusten till smink och snygghet och det funkar. Och egentligen är det fel, det var inte lusten som var borta utan orken. Och att folk stirrar. Jag vill inte vara smal och snygg för att få uppmärksamhet på stan. Jag tycker inte om det, är inte en attention whore, har aldrig varit. Jag vill vara smal för att jag älskar känslan av att mina lår inte rör varandra och att jag blir lätt och snabb och snygg för att jag vill att mitt yttre speglar hur jag känner mig och min person och vad jag är och hur jag ser på världen. När jag träffade C var hon fin men slocknad och nu är hon gladare och hon lyser och är snygg och hon är på. Jag känner av saker så lätt och därför är det svårt för mig att se ut som jag vill. En bekant var hemma hos mig för några veckor sen och när han gick plockade han upp ett par av mina skor som stod i hallen och sa men gud är inte de här helt överdrivna såna har man bara om man vill ha uppmärksamhet. Jag blev sur och förklarade att jag vill ha det jag tycker är fint. För att det är fint. Bara så. Jag tror att han förstod men jag är så trött på det tankesättet som finns hos så många. Vad spelar det för roll? Varför ska jag ha tråkiga vanliga saker? Varför tycker dom det? varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför varför fan

water.

2010-01-04T01:47:00.003+01:00

D är på en bar med möbler i taket och jag vill vara där med honom. Hela helgen har jag svarat på idiotiska frågor ställda av idioter och loggat in till flera helt oprovocerade påhopp och jag vet inte om det är fullmånen som gjort de dumma ännu värre de senaste dagarna men jag har insett att jag förutom ignorans även vill hålla mig borta från ohövlighet. Det är inte en ny insikt, det är bara att det är nu den sjunker in hela vägen. Jag är så trött på människor som "skämtar" nedlåtande eller taskigt, på förminskande kommentarer och ständiga påhopp från främlingar, på människor som puttar bråkar tar sönder spottar harklar skriker offentligt och missunnsamhet överallt och jante. Den generella stämningen i den här staden är vansinnig. Kall, illvillig och destruktiv. Det är så trendigt att vara dryg här. Dryg och dömande och nedlåtande. Jag blir förvånad varenda gång någon som jag inte känner ler mot mig för det är sällsynt bland alla knuffar och fula blickar. I Berlin var det leenden överallt och människor som stoppade mig på gatan för att ta bilder. Jag har en elak sida. Jag vill inte kväva den men jag tänker inte använda den på det här dåliga sättet. Det finns mycket mer intressanta saker att göra med den. Men det är överallt omkring mig och jag blir meddragen och eftersom vad de gör och säger skadar mig vill jag ge tillbaka, som en reflex, en mekanism, vill ge tillbaka mer starkare och bättre. Och jag vill inte vilja det. Och jag vill inte befinna mig i en kontext där det är så här så ofta. Där nästan alla försöker sätta in mig och alla andra i en mall, i en låda. Där folk känner sig tvingade att göra och säga elaka saker. Det är inte mitt problem att de tänker och fungerar så men om jag är här blir det det. Och det här samhället är så sjukt. Sjukt som i osunt. Den här förbudskulturen. De här försöken att slita ner alla som lyckas. De här försöken att se till så att ingen någonsin lyckas. Du får inte. Du ska inte. Du kan inte. Tro inte. Tänk inte. Och känn inte så mycket heller.

Det första landet jag bodde i var ännu värre. Jag vet inte hur det är nu eftersom jag inte varit där under de senaste nio åren. Jag har inte velat. Den staden ser ut som Berlin och jag visste ingenting om Berlin förutom att jag skulle älska det så jag fick en chock för att det visuella inte stämde med känslan. Olyckliga människor blir elaka. Och ju mer regler och förbud och kontroll från storebror ju mer stress och press och dåliga saker. Jag tror på frihet under ansvar och jag tror på kunskap och utbildning och vishet. Inte på "trygghet" på bekostnad av allt annat. Inte på förbud som ska skydda oss. Skydda oss från vad? Skada? Död? Effekten blir ju snarare att man hindras från att leva och går omkring här som rädda små kugghjul med diffus ångest och sen dör alla ändå och oj vad livet var roligt för tänk nu på att du hade helt garanterat säkert dött så vansinnigt mycket tidigare om du kunnat köpa vin i mataffären eller säga fitta på dagis istället för snippa.

Jag har sovit tre timmar och jobbat och sett film som fick mig att gråta och serie som fick mig att gråta och sömn kommer inte. Jag är störd här. Jag funkar inte.

I am.

2010-01-03T04:04:00.005+01:00

Känn aldrig hunger, sa Astrid. Jag har en störning. Eller jag har tre och en skada. Jag vibrerar. Jag måste göra flera saker samtidigt. Jag har en missbrukarpersonlighet, neurologiskt, men är inte beroende av någonting annat än cigaretter för att jag vet hur man gör. Jag visste inte det när jag började röka. Tur att jag inte började annat också då. Det jag känner mest nu är det. Hunger hunger hunger hela tiden. Så jag äter för mycket och röker för mycket och lyssnar sönder låtar maniskt och får för lite gjort för att det inte ska vibrera för hårt. Jag vet precis vad som hjälper snabbt nu men jag tänker göra det på det konstruktiva, lagliga, relativt sunda sättet. Problemet är att det tar tid och jag måste hitta ett lugn medans. Problemet är att jag behöver sommar och pengar och platt mage och berghain för det. Min största sida: jag vet att allting går och att allting finns.

spotify:track:35sOhS9nwNvKFkpvcw0kDp

2010-01-03T03:29:00.003+01:00

Så jag och C är på tech noir i kanske 40 minuter och tittar på människor som dansar konstigt till omöjlig musik och jag hälsar inte på flera personer jag vill hälsa på för jag tänker att det lönar sig att vänta utan att veta vad jag menar riktigt och jag är helt klädd i svart och blond och väldigt lite fixad och jag ser en sjukt snygg som får mig att vilja gå hem och aldrig mer äta och jag är hemma i fem minuter och sen går jag till A som bor några portar bort och Foad och T är där också och de gör improvisationsfilm som blir bra, riktigt bra och jag äter och jag blir glad och jag blir inspirerad och jag vill göra teater och jag vill göra film och jag vill vara med D i Berlin nu nu nu och bo där och jag hör glädjen i bakgrunden när han ringer därifrån och tänker på min jobbdag här som var full av idioter och jag ska göra allt jag kan om jag kan och jag ska kunna, allt jag kan för det, all in.

mara.

2009-12-31T02:44:00.005+01:00

jag skrev två inlägg på papper. det var meningen att jag skulle skriva in dom här. men jag är bedövad. hur jag sett på livet och världen har ändrats. det är inte meningslöshet det här. det är bortom det. det är att jag inte kan vilja eller hålla i någonting alls. det är att jag vill leva för alltid och att jag vill dö som ett sakligt konstaterande. det är att tänka vilket slöseri att jag inte kan allt och inte förstår. vilket slöseri att jag tror på människor bokstavligt. att jag alltid hoppas. jag hatar nyår. ibland klarar jag allt. allt. vadsomhelst men det är aldrig konstant. som jag skrev nyss, om jag alltid bara kunde vara lite full. det finns så mycket som jag inte har sagt. jag vill hem. hem till mig som inte är här men om jag är här vill jag bo i Berlin. mest av allt är problemet att jag är så ointresserad, så trött. understimulerad och överstimulerad på samma gång. det jag behöver är inte lagligt. det jag behöver är i ett annat land och jag fryser i min vackra iskalla dockhuslägenhet som jag älskar och vill ha alltid men jag vill lämna allt. det här är in limbo. det här är världens största vägskäl. hur det pendlar. hur allting alltid pendlar och rädsla och kärlek och kompetens och triumf. jag vill skriva precis vad jag tänker. precis vad jag tänker är
hur kunde hon vara så dum
precis vad jag tänker är
jag är för smart och det jag skriver är svårt för korkade personer
precis vad jag tänker
är att vissa dagar ser jag ut som gud
och att varför jag har vänner som är underbara men också kända är att jag skiter fullständigt i att de är det
och att jag blir förvånad varje gång någon bryr sig och kommer i vår närhet på grund av det
och att många många andra verkar förstå vad jag inte förstår och att jag förstår vad de inte förstår
och att jag nästan aldrig vill förklara eller försvara vem och vad jag är och att det är därför som jag inte svarar på mail eller i telefon.
för ett år sen om en dag vände jag mig rätt och ut och in. den här gången kan vadsomhelst hända. det är ett levande system som inte kan vara helt överblickbar från här, inifrån. ibland får jag glimtar som jag tror på och vårdar. men dom, som allt annat, ändras och nu vet jag inte. men just såhär precis just nu är allting, allting är okej för att det måste vara det.

black no size.

2009-12-29T00:40:00.003+01:00

Jag har rosa hår.
Jag leker askungen.
Jag undrar vem som googlade "vem är woke up mad mara".
Jag har en ganska god aning om det.
Jag brukar ha rätt.
Jag är så trött på sociala spel och regler för relationer.
Jag presenterar mig med olika namn.
Jag har gått upp tre kilo och alltså fått tillbaka bröst men också mage som ska bort. Hellre ingen mage inga bröst än bröst och mage-
D är fem minuter från berghain nu nu nu och jag tänker att jag älskar den här människan och om han är lycklig är jag det så ingen svartsjuka ska få leva och det är allt okej.
Jag äter middag med M, min granne, inte den svekfulla utan den andra, gamla
och dricker vin, så mycket vin.
Jag tänker att om jag alltid var lite full skulle allt vara lite lättare och sen att det är okej ändå.
Jag tänker på moral. Triumf.

First Song For B

2009-12-28T15:38:00.002+01:00

Jag lyssnade på first song for b och slutet fick mig att vilja göra teater.
Våren behöver bli disciplin.
Jag inser att jag inte är en enkel människa och att det är dags att sluta längta efter det och se till att skapa den tillvaron jag vill ha. Som N gjorde. Det är snyggt. Beundransvärt. Det går.

party girl.

2009-12-16T18:43:00.004+01:00

Jag bakade bröd och blev lycklig.

Alice, jag vill läsa. Bjud in mig.

.

2009-12-13T03:10:00.001+01:00

Fan också.

star.

2009-12-08T17:12:00.005+01:00

Vaknar igen till kompakt mörker. Jag är i en djuphavsgrav kan inte orientera mig koncentrera mig eller strukturera upp någonting. Att skicka ett mail är uteslutet. Att ringa ett samtal omöjligt. Jag tänker: aldrig mer, aldrig någonsin mer en november/december i Stockholm för det blir min död. Och sen att okej, nu när jag är här, var vampyr

så nu är du som en vampyr och saknar inte solen.

Jag minns slotten jag besökt, filmerna jag sett och rätar på ryggen och sminkar mig sinnessjukt snyggt och bestämmer mig för att gå till skolan för första gången på flera veckor och snart ska jag gå. Nu lyssnar jag på geniala Antony och han sjunger

It's true I always wanted love to be
Hurtful
And it's true I always wanted love to be
Filled with pain
And bruises

och han sjunger

I am very happy
So please hit me
I am very very happy
So please hurt me

och jag blir så tänd. Jag blir så kär.

Och någon gång innan helgen valde jag att vara öppen trots att jag såg det längsta bästa brevet som ett avslut och jag lyssnade och jag kan vara öppen men stark så stark när jag använder mig av och håller i min del av is. Det utesluter inte kärlek och mildhet jag har äntligen, äntligen hittat ett sätt.

Panorama

2009-12-08T16:35:00.002+01:00

Det tog tre dagar och fyra cigaretter.
I Berlin gick C och M och jag förbi den längsta kön och blev insläppta av den tatuerade vakten. C sa att vi stod på listan. Det var meningen att vi skulle och vi såg ut som vi skulle men det gjorde vi inte. Han kollade inte upp det. Sen dansade jag och C i fyra timmar, sen gick vi hem och sov för musiken var dålig och söndag kväll gick vi tillbaka och dansade sex timmar till. Jag sa ja till lite av den sorten jag sagt nej till sen jag var 17 och det krossade glaset på golvet växte och växte. Sen hade jag ont överallt. Det var så värt det.

pause/play

2009-12-01T00:53:00.003+01:00

Jag kom just hem, fullständigt rasande.
Uppsidan av det: tror jag har slutat röka och att jag äntligen insett att cigaretter inte ger lindring och inte heller lugn och de gör inte en person bättre utan istället fulare och fattigare.

Jag och den här känslan som stormade i min kropp stod utanför porten och jag kände mig annorlunda och på gränsen till psykopatisk och jag tillät ilskan som utifrån kan se ut att vara helt överdriven och ur proportion
och insåg att den inte alls är det
och varför den inte är det
och vad jag är arg för
och att raseri ger mig drivkraft.

Den har tonat ut nu men långt ifrån helt och vilken tur, vilken jävla tur för jag behöver städa på mitt älsklingsmaniska pedantiska sätt och den närmsta tiden ska jag slänga ut alla skitsaker jag inte vill ha eller behöver och sälja det som är snyggt men som jag inte använder för att jag blir översvämmad av alla hundratals saker.

Jag hade sjukt roligt med C i Berlin och är glad för att hon åkte för är säker på att det hade varit dåligt annars och om det ska jag skriva senare för nu ska min lägenhet bli skinande ren medan jag ändras och ändras och ändras och nöter in i mitt huvud att:
i fortsättningen ska du lita på din jävla magkänsla och dessutom lära dig att skilja ut vad som är den och vad som istället är viljor eller hopp eller rädsla.

End of chapter one.

2009-11-27T14:53:00.002+01:00

-they are in that girl.
med största sannolikhet är det anledningen till att jag uppfattar henne som sjukdom och äcklig.
fast nej, vad är det här för diplomatisk mening.
det är anledningen till att jag uppfattar henne som sjukdom och äcklig.
jag tycker sällan, väldigt sällan, att kvinnor är vidriga men hon är.
på ett sätt är det här en fantastisk present till mig.
jag ska kanske berätta hur jag menar senare.
men från nu är det som har varit mitt problem inte mitt problem längre.
jag dansade till fem.
jag sov med vackra N.
hon tog i mig med sköna svala händer.
and now, blonde in Berlin.
om jag kommer tillbaka finns det ingen mer censur.
ingen mer brist på frihet.
om jag kommer tillbaka går jag all in.

..

2009-11-25T04:21:00.001+01:00

Så jag gick och la mig elva och somnade inte och somnade inte och somnade inte.

miau.

2009-11-23T00:52:00.001+01:00

Snart kommer det en önskelista.

Marilyn.

2009-11-20T17:42:00.003+01:00

Det kanske läskigaste med allt det här är att jag stod i fönstret och rökte och tänkte att If my writing ruins every relationship I have ever had then I still have to do it. Så har jag inte tänkt förut men tanken kanske är sann.

oh come on.

2009-11-17T23:59:00.000+01:00

23:56 går jag och gör kaffe. Det här måste sluta eller så måste det inte.

Måste ha sol. Ljus. Minst två veckor har det gått sen senast och jag har varit okej men det börjar göra mig galen nu. Mina muskler blir till sten så jag tar benzo utan att ha ångest då och då, för att det är det enda som kan mjuka upp.

horus.

2009-11-15T17:55:00.003+01:00

Skulle gått se kortfilm skulle ätit söndagsmiddag men är här hungrig och skriver pjäs tre istället och det jag skriver får mig att gråta och skrämmer mig. Jag älskar det.

not from heartbreak, not from violence

2009-11-14T13:27:00.005+01:00

När jag inte får tillräckligt med dagsljus kryper det i min hud. Det sticks och spänner och det drev mig till vansinne förut. Det i samband med att jag inte kan tänka helt klart eller formulera mig så bra som jag är van vid gav mig extremångest. Det känns fortfarande lite som att jag vill skrika rakt ut men istället öppnar jag fönstret och tittar upp mot himlen som ser jämn ut först men är det inte och tänker på hans syster som hatade mig och hatar mig hårt och utan egentlig anledning alls än att tro att saker alltid är som de ser ut att vara och på hur jag inte kan tycka om henne men inte heller hata henne alls för trots allt kaos och ont och dåligt som det har lett till är hon också en del av orsaken till att jag minns bättre: hur skrämmande stagnation är och hur viktigt det är med perspektiv och att fråga istället för anta och att inte tycka så dåligt om människor och avfärda vad de än gör och bara se vad man har bestämt sig för att se. Så vill jag aldrig göra.

when.

2009-11-14T00:14:00.002+01:00

00:01 går jag upp och gör kaffe.

yum yum.

2009-11-13T13:37:00.003+01:00

Mira sa till mig en gång att hon är rädd för att läsa dåliga texter för att det känns på ett sätt som att bli smittad och själv sluta kunna och nu tror jag hon har rätt. N, jag känner mig också hudlös och tycker inte det är dåligt, men problematiskt. Mitt liv den senaste tiden har växlat fram och tillbaka snabbt hårt genom yttre påverkan och jag gör så mycket och jag ser så mycket oinspirerande och så mycket inspirerande och nästa gång jag fyller år blir jag trettio. Vad trodde jag när jag var liten? Kunde jag ha anat det här? Att jag skulle bo i det här landet och inte längre älska Dan? Visste jag att facebook skulle finnas och att det skulle stå att han var gift där och att det skulle få mig att känna inget? Nej jag visste inte. Inte det. Annat.

Jag har inte velat göra vad jag gjort förut mot mannen jag träffat den senaste tiden och jag tänkte att det var just med honom mot honom jag inte ville men inatt: insikt: så är det inte. Jag har inte velat göra det mot någon, inte på riktigt på ett tag. Det kom tillbaka i lördags, jag vaknade och visste precis vad jag vill ha vad jag vill göra och tänkte samma ord igen och igen som ett konstant sidospår till alla andra tankar och jag gick till jobbet och det gick vågor av ren och varm kåthet genom mig hela dagen.
Det har varit en mildhet i mig och en vilja till att undersöka vanligt och nu har jag gjort det men min strävan till att följa världen, när jag sa att jag ger mig till den menade jag det och jag är processer och ska fortsätta vara. Det är svårt att förklara men våldet tonade undan och sen vreds världen igen och det började växa i mig och den här gången är det snyggare större bättre och renare.
Jag älskar den här känslan av hur det vaknar och älskar att jag inte vet hur det kommer att yttra sig den här gången, nästa gång, för det är inte längre samma.

miracle cure.

2009-11-12T18:15:00.005+01:00

Jag var på väg till skolan men tåget var boskapstransport och jag trodde att jag blödde. Det var för mycket för trångt så jag hoppade av efter några stationer och vände om och hittade henne i slutet av min gata och åt en veganmacka och drack kaffe. Hon drack te och var magnifik, som alltid. Sen var jag snöleopard och hon var vanlig leopard och vi gick bredvid varandra på gatan och såg ut som gud och jag berättade vad jag vill ha och hon sa "det försvinner inte". Jag vill leva det här breda livet som innehåller flera lager av verklighet och snart är jag icy pearly blonde. Jag köpte ett svart smycke och en kort och het liten man gjorde om det åt mig och satte in det i mig och jag tittade på hans ögon som var så nära mitt ansikte och de hade en fantastisk nyans av grönt och jag blev tvungen att blunda och jag ville röra i hans huvud för han hade kort kort hår och tatueringar under. Och sen fantastisk föreläsning. Hon var snygg och kunnig och pratade så fort. Jag gick därifrån med ett leende och 19 fullskrivna a5.

perfect.

2009-11-11T14:02:00.004+01:00

Nu vet jag vad jag måste ha. Har hittat det förut och hittat det igen, uppdaterat, ännu bättre nu och det finns, det finns verkligen. Jag vill ha men kan inte ta nu. Det är okej så. Att veta helt säkert att det finns räcker. Allting finns. Och om jag inte hittar det igen ska jag skapa det. För att det går. För att jag kan. Det känns som att dö. Det känns som att vakna upp från en nästan oändlig natt till en strålande solig morgon på en plats där allt är rent, tydligt och skarpt. Världen är ett fält. Jag satt på tunnelbanan, det var dag och jag föll igenom det översta lagret av verklighet till det som ligger bakom, över, bredvid, under och jag rörde det och det var ren ren himmel, essensen av världen, det var bakom scenen och jag rörde det, försiktigt, med fingertopparna, det var så många lager, allting här, allting precis just nu, och där längst bak längst bort var styrprogrammet, mekanismen, det var tekniken bakom, det var magi och vetenskap, det var perfekt enkelt och underbart komplext och

Hey Mr.

2009-11-05T21:33:00.003+01:00

Jag var på en mingelgrej. Gjorde socialt experiment. Varför händer det här alltid mig och äldre män. Så det börjar med att jag är neutral. Han gillar mig inte. Jag tänker aha. Väntar ett tag. Växlar till trevlig. Han gillar mig inte. Jag tänker aha. Väntar ett tag. Växlar till dryg och där och då, förändringen. De är så tröttsamt att så många så ofta tror att jag är inkompetent tills de antingen får se vad jag kan eller tills jag blir dryg om att jag kan. L trodde att det handlade om att de är så själva, tror att de kan och sätter sig över med dryghet och gör man detsamma passerar man som att vara av deras sort och de låter en in.

Aimee.

2009-11-05T12:19:00.004+01:00

Läste bok som har väntat i ett halvår. Jag kunde inte röra den innan. Kunde nu. Blev sentimental och nostalgisk. Jag var tvungen att läsa ändå. Det är gjort, det är över nu och jag kan bränna den eller kasta den eller lämna tillbaka. Det händer saker. Stora, betydelsefulla saker men de händer bredvid, nästan av sig själva och all min inblandning är intuitiv. Inatt satt hon på min sängkant också. Hon sa please open the curtains. Hon var tunn och ljus. Sval, som jag alltid velat vara och nästan aldrig kan. Det är min nästa förändring. Jag behöver vara smal och blond och sval. Jag behöver tända till när jag ser stora stora bröst, nygjorda och hårda och när den som de sitter på är vacker och säger känn och jag känner och jag känner inget. Varför skriver jag här igen. Varför blir allt med mig och teater tidsmässigt tvärtom än vad jag tänkte.

miau?

2009-11-02T23:58:00.001+01:00

Så jag kanske ska skriva om karriären, fast den finns inte än.

Jag tycker om vad som händer nu, hur mitt liv är underligt. Jag skriver kanske inte tillräckligt, jag dricker kanske för mycket.

?

2009-10-27T00:59:00.001+01:00

miau.

Aurora- update.

2009-08-01T03:42:00.003+02:00

Due to very weird requests I have changed my mind and yes, you still have to write what I said to get the link but I will not give it to everyone who does so. If you have stalker issues or if you are a moron, do not bother.

Aurora.

2009-07-21T10:43:00.013+02:00

1.
This blog ended with the previous post. It wasn't planned. After I posted, I looked at it and then I knew that it was over. Maybe I'll write here again, sometimes, for old times' sake. Maybe I won't. Maybe I'll turn it into a wardrobe project or whatever else I might feel like or think of. Everything ends. At the same time, there are no endings at all.

What comes next is a project, a performance. It's somewhere on the internet as well as in real life. It is not for everyone, it's not for all of you. It is a backstage pass to the making of. Those who want a link have to request it. I will give it to you if you tell me who you are, why you want it and why you think I should give it to you. You don't have to try hard to make me like your answer. I want the simple truth. Everyone who does this will get the link regardless of if I want that specific person to have it or not. Email requests here: iwokeupmad@gmail.com

Once you have it, you are a part of it. When you have it, you can do whatever you want with it. Keep it secret, keep it safe or hide it in a box or write it down all over the city or say it loud again and again and forever or never tell anyone or give it to everyone you know or throw it away or shout at it. When you have it, it is mine and yours.

(RAMAYANA)

The truth upholds the fragrant earth and makes the living water wet. Truth makes fire burn and the air move, makes the sun shine and all life grow. A hidden truth supports everything. Find it and win.

Everything. Everyone. Everywhere. Ends.

2009-06-10T00:22:00.000+02:00

of mondays.

2009-06-08T16:00:00.003+02:00

Cici skrämde mig sist hon var här. Jag tror inte jag kommer sova i den här lägenheten igen, sa hon. Jag blev helt isrädd. Nu skulle hon ha kommit hit imorgon men ska inte och i samband med en sak som har gjort det svårare än vad jag kunde tänka mig att bo här vet jag inte. Jag vet inte. Jag längtar bort. Jag kanske måste åka till en annan plats och bo där. Jag kanske måste ha mer eller mindre sömn.

PORN PORN PORN!!!

2009-06-06T23:56:00.005+02:00

ett urval av vad folk har googlat för att komma till min blogg den senaste tiden:

"cunt whore" porn
big penis
big penis book
blodprov fruängen
blogspot.com porn
wokeupmad
boy with breast
curita
facebook ignore friend request
foad arbabi
kryckor
matrix solglas
scarification
överrörligt skelett

lala?

2009-06-05T13:59:00.003+02:00

Jag är inte längre ful i håret tack vare kompetenta hårgänget. Har fortfarande tre tentor kvar att göra och saker till utställning nästa onsdag ogjorda men när jag är klar med det ska jag ändras.

I am so very tired of all of it.

2009-06-04T01:03:00.001+02:00

;O

2009-06-01T18:55:00.000+02:00

Nu läser ingen min blogg igen. För lite skandaler? Antagligen.

funny games.

2009-05-31T12:48:00.008+02:00

från platsen där engelska dikter finns.

2009-05-30T20:23:00.001+02:00

This wreck of a girl in my bed.
I tell her my dreams, every morning.
She stays
regardless of the fact that she’s in love with me
and I’m not gay.
I tell her my dreams
and she says
they are scary and dark
then she cries
and I get annoyed
and laugh at her
because her eyes turn red
and she looks funny
when she’s sad.

no pokerface? fake it.

2009-05-25T10:40:00.004+02:00

tales of. tails?

2009-05-25T00:10:00.003+02:00

Det var meningen att jag skulle lägga mig för två timmar sedan men har istället pratat i telefon och agerat detektiv. Eftersom jag har mad google skillz vet jag nu att det kan hända att jag och V och några fler blir raped and killed på ett mycket mystiskt party som är imorgon. Det är så sjukt underligt allt så jag tänker gå dit fast V skrämde mig redan innan google.

yes? no way.

2009-05-24T22:29:00.004+02:00

la

la

la.

history, 1.

2009-05-24T04:51:00.001+02:00

Det händer att jag vill vara som jag var en period i mitt liv för länge sen när jag var tonåring och fullständigt galen, nästan helt utan gränser och inte rädd för något alls. Jag sa precis vad jag ville och gjorde vad jag hade lust med på ett fruktansvärt läskigt (för andra) och destruktivt + konstruktivt sätt. En del av mig vill vara den personen, ibland, igen. Den andra, större delen, följer regler, är uppfostrad, säger inte allt och slätar över. Ingen av delarna har pokeransikte. För att allting var viktigt men inget viktigt nog använde jag inte energi och ansträngning till att hindra mig. Fyra gånger hotade jag fyra killar med kniv. Varje gång menade jag det. Deras rädsla och förståelse var tur, såhär i efterhand. Tur för mig. En gång med största kökskniven mot någon som inte var bjuden men kom på min fest, en gång med största kökskniven mot någon som skulle se till att jag kom tryggt hem och gick in fast han inte fick och började "skämta" kvinnoförnedrande, en gång på ett sommarjobb, mitt på dan ute bland folk med en arbetskniv , jag vrickade foten den gången och fick gå med kryckor och en gång genom långa korridorer på ett hotellhem med en kniv minns inte vad för sort tills en stor stark man tog mig i famnen bar och höll fast tills jag slutade skrika mordhot. Minns inte ens vem jag var rasande på den gången. Nu har den delen av mig länge varit kontrolerad på ett helt annat sätt men ändå i mig, våldet, alltid. Jag längtar ibland så hårt, så hårt till det, och till vansinnet.

oh porn,

2009-05-24T04:14:00.004+02:00

gick just upp till grannen. knackade. la på deadscarygirlblick. sa: min lägenhet dunkar. slutade med att han och hans flickvän kom ner till mig för att lyssna, med en jäger till mig. det är tredje gången ikväll någon vill ge mig jäger. jag hatar den äckliga helvetesdrycken. elektrodunk, igen och igen. inget jag gör dränker. två för svåra saker i mitt hus. vet du, sa jag, att man inte får spela musik efter tio i hyresrätter och du gör det jämt? så sjukt tråkigt att inte spela musik sa han. jag vet att du bor andra hand, sa jag, så därför har jag inte ringt och klagat. hotar du mig, sa han, åh så fult och taskigt. nej, sa jag, det är precis tvärtom. jag har kommit till dig och sagt till igen och igen och inte ringt värden just för att jag vet att du åker ut om jag gör.

med tanke på vad jag just nu tycker om människorna har jag den största lust att ringa värden.
det dunkar fortfarande.
med tanke på att jag ska upp om några få timmar och jobba hela dagen har jag lust att mörda någon.
kanske mig.
kanske de andra.
har inte bestämt mig.

so fucking mad so bored.

2009-05-24T03:50:00.003+02:00

Inte varje dag men nästan lär jag mig något. Ibland är det cyniskt och fruktansvärt användbart.
Jag kan studera, titta in i okända ögon om jag är för trött. Uppgift:vilken ögonfärg har människor.

Mest av allt är jag så trött på allas felaktiga tolkningar. Igen och igen.

entropi.

2009-05-22T11:59:00.003+02:00

Jag höll på få panik i magnetröntgen och kunde inte lugna mig så istället drog jag tankarna längre och fick samma känsla som av alla cyberpunk romaner jag läst. Fast jag måste säga att lugna favoriter i lurarna försvårade det hela. Men musiken var ganska låg och ljuden från maskinen var vansinniga. Världen är över men jag är inne i en fabrik som drar ut alla människors minnen och känslor och tankar till någonstans virtuellt och evigt.

too much in my building.

2009-05-21T18:07:00.002+02:00

jag kommer få ätstörningar.

this year.

2009-05-21T17:12:00.001+02:00

Jag prioriterar bort mina vänner för att komma tillbaka till dem bättre.

baron. vampyr.

2009-05-20T17:17:00.003+02:00

Det var sant det jag sa om nyårsafton.
Jag vände mig faktiskt ut och in.
Vad jag inte berättade var att jag var fel
och vände rätt.
M, din förra älskare,
M, han har de hetaste tatueringarna jag sett.

winter.snow.

2009-05-20T00:41:00.003+02:00

okej, jag är så trött vill sova men det kommer tillbaka till mig nu
nu kommer det till mig igen
en ström
i den
namnet på nya pjäsen
så att jag kan skriva den nu kan aldrig utan namn
de är i mitt rum: formuleringar energi ord
jag är så rädd
jag har en penna med mig överallt och
jag minns en natt när jag gick från slussen till hornstull sen vidare till D gick hela hornsgatan upp och skrev på mina händer på mina armar hela vägen
för hade ingenting att skriva på
jag var berusad och senare i ett badrum såg jag på mig och det var ord överallt alla otydliga, förlorade.

the things you hear at school II

2009-05-19T23:59:00.000+02:00

Det föregående inlägget var inte vad jag tänkte skriva. Det som hände var att jag läste i en bok med det här fönstret öppet. Och den brändes. Jag slängde ifrån mig den på sängen. Mina händer laddades upp. Ord är gud. Det jag tänkte skriva kommer här: Idag var jag i skolan från ett till nio. Först var jag sen till ett gruppmöte. Sen lyssnade jag noga noga när en tjej i min klass berättade för en annan tjej om en av mina vänners pojkvän. Hon sa inte bra saker. Jag tänkte säga något men beslutade mig för att inte. Lyssnade klart. Sen föreläsning, outhärdligt tråkig. Outhärdligt. Vilket var tur, för jag blockerade ut allting och hamnade på ett annat plan där det fanns dikter. Jag tycker generellt inte om dikter. Jag hade tänkt skriva ytterligare en idélista. Det blev en dikt. Och sen en till. Och sen en till. Två ska jag behålla. En slänga eller skriva om. Det finns bilder men. Jag är för trött.

the things you hear at school.

2009-05-19T23:47:00.001+02:00

Böcker bränns.

human.

2009-05-19T11:04:00.006+02:00

V berättar om briljanta böcker han inte har skrivit ännu. Jag har sida efter sida med uppslag och tankar. Bilder. Filmer. Manus. Böcker. Pjäser. De ligger överallt. Meningar. Kaos in my house. Jag är suicidal just nu. På ett nytt sätt. Jag observerar mig själv från avstånd. Suicidal på ett icke agerande sätt. Det är mest stressen, jag vet. Cici träffade Daniel. De kramades. Och sen berättade hon vad jag visste att hon skulle berätta. Som jag inte kunde se. Som jag behövde veta. Som hon såg. Min första vackra Cici. Hon är mitt kvinnliga komplement. Och jag tänkte att ja, det är precis som hon säger och nu vet jag resten av varför de andra vill ha, vad de vill ha. Det är sant. Det är fantastiskt. Och att jag inte såg. Jag lyssnar på Clinics Visitations igen igen igen. Den tar mig hem. Den tar mig till lynchs platser. Så här känns det: musiken går igenom min kropp får mig att föra den annorlunda, sköljer igenom mig. Gränserna mellan lager öppnas.

make something or I'll cry.

2009-05-18T14:27:00.002+02:00

Såg science moral club i fredags. Gå se, sjukt bra. Och skynda skynda för de spelar bara en vecka. Dekadance i lördags. Jag var uttråkad till vansinnets gräns. Tänkte gå hem. Fick rosa drinkar. Stannade lite till. Sa elaka saker. Det var i alla fall roligt. Igår åt jag med C och R och sen drack jag öl med V. Eller jag drack öl, inte han. Strand har dyr och vattnig äckelöl. Nu vet jag. Jag blir på bra humör och rastlös och inspirerad när jag träffar V. Han har samma tidsbrist som jag. Samma symptom. Samma pappershögar och post it lappar överallt. Skillnaden är att han är full av bra ideer även under extrem stress och det är inte jag. Jag är blank. Om jag inte skapar något snart så dör jag. Om jag inte gör färdigt något. Nu har jag satt upp attgöralistor på kylskåpet. Allt går så segt. Det tar tusen år att stryka en sak. Idag har jag strukit fyra och struntat i en. På mina listor måste det numera även stå saker som "sov" och " köp mat".

13.

2009-05-13T09:11:00.003+02:00

Jag fyller år. Ångestskrek i sömnen, hörde mig, vaknade av det. Drömde hemsk, verklig dröm som inte är så långt från sanningen. Eller den är långt från sann, än så länge. Jag vet inte. Jag kanske fick en chock. Den var så verklig. Jag har börjat drömma så verkligt igen. Är rädd för att förlora den här platsen, det är därför. Det här är den enda som har varit min på riktigt och redan börjar den sluta vara det. Det kanske är världens sätt att få mig till Berlin. Och ingenting har hänt än förutom en förskjutning i hemma. Men jag är så rädd.

moral. triumf.

2009-05-12T14:37:00.005+02:00

är vad jag tänker på.
Skriver ny pjäs för E och R. Skriver noveller med Sara. Skriver bok. Böcker. Ingenting är klart. Inget är klart. Jag har femtio olästa mail. Tre tentor att göra. Två ansökningar. Ett grupparbete. Skola. Extrajobb. Bilder att ta, tavlor att måla. Jag har en månad på mig. En, för allt uppräknat efter ordet "mail". Nästan en. Minus några dagar. Måste också hinna : duscha, diska, tvätta håret sova äta raka benen måla naglarna. Samtidigt: vaknar och tänker att jag måste flytta. Ändrar mig. Ändrar mig igen. Igen. Samtidigt: att ordna resten av livet, alla aspekter av jag nu. Nu. Samtidigt: allt det andra jag vill göra. Film. Filmmanus. Sex. Blogg. Skapa den där andra. Joanna. The girl.

Att fokusera energin till en förändring.

2009-05-11T19:08:00.004+02:00

Steg i trappan. Vet vem det är innan jag vänder mig om. Vi går samma väg. Jag vill röra ett träd. Hålla handen mot en kyrka. Jag lämnar fyra böcker på ett bibliotek. Pjäser. Ibsen. Brecht. Andra. Går omväg hem. Förbi båtar och vatten. Mitt ansikte bortdomnat uttryckslöst. Jag känner mig sakta. Är inte förvånad över att det nu är så att vi ses så ofta. Världen är så här. Vad vill den säga mig. Vad vill du säga. Jag hoppas jag förstår. Kan lyssna. Men det är ett annat språk. Det jag gjorde på tolvslaget.

nord.

2009-05-10T23:28:00.003+02:00

Jag kan skriva att jag blir så sjukt sur när folk tar bilder jag tagit och laddar upp utan att skriva att det inte är dom som fotat. Jag blir rasande. Jag blir så arg så jag ska börja skicka en räkning varenda gång någon gör det från och med nu. Undantaget är mina vänner. Om jag tagit en bild på någon av dom få de visa och ladda upp. Men bara dom, och bara på dom.

oh no?

2009-05-10T23:14:00.000+02:00

Jag vet inte vad som hände.
Har massor att skriva om.
Skriver inte.

Queens of.

2009-04-20T14:29:00.008+02:00

Fortfarande: härmed illustrerar jag hur man MAN väljer att sitta på golvet för helvetes skoluppgiften skulle ta all min skrivarbläck, all om jag skrev ut, för att läsa på skärmen för att inte ligga i sängen och somna för att inte inte inte sitta smutsigt snett och ändå inte gör den. MAN gör den. inte.

Disa.

2009-04-19T23:14:00.001+02:00

Med den här bilden vill jag kommunicera hur jag känner inför skoluppgiften jag gör.

lala.

2009-04-18T16:50:00.017+02:00

9.

2009-04-17T19:10:00.003+02:00

Om inte jag börjar skriva här snart igen slutar jag helt.

publish.

2009-04-11T21:10:00.004+02:00

1. Förra veckan blev D för full igen, samma kväll som jag var på slick och dansade nykter. Det har jag aldrig gjort tidigare och det var som om skygglappar öppnades. Det går visst. Och det är roligt. Och det var så skönt. Jag dricker väldigt sällan för mycket. Jag uppskattar inte de fördummande effekterna av alkohol. Jag har aldrig tyckt att det är kul med alkoholhumor, som typ alla verkar tycka. Jag anser det nästan alltid vara helt jävla hemskt med för fulla människor. Och ändå har jag trott att jag inte kan ha roligt på en klubb om jag inte är berusad. Så fel. Ibland tänker jag att jag vill flytta till Berlin själv och inte dricka men dansa på enorma klubbar.

2. För mycket att göra. Löjligt idiotiskt mycket. Jag hinner ingenting.

3. Mina axlar är så trasiga just nu så jag skriker rakt ut om jag bara rör ganska löst på vissa ställen. Jag behöver massage. Behöver.

4. Jag vill dance my brains out in out in

...

2009-04-04T01:22:00.002+02:00

I guess att det här är tider för nya vänner. För brott med de gamla. Verkar vara en trend. Vet inte.

murder mysteries.

2009-04-01T17:45:00.005+02:00

google.

2009-03-31T03:54:00.001+02:00

Hittade ocensurerad pappersdagbok från 2005. Läser. Kan inte sluta.

..

2009-03-31T02:23:00.003+02:00

Förresten så har ingen, någonsin, kommenterat på ett enda inlägg på Daniels blogg som har med mig att göra. Är de rädda, undrar jag? Eller hatar de mig? Eller kan de inte hantera? ELLER VAD; FAN; VAD? och jag bryr mig för att jag är så jävla nyfiken och katt och undrar och vill veta anledningen och jag bryr mig inte alls om vad anledningen är. Jag vill ha rosa hår igen. Jag tänker fortsätta skriva "jag" för mycket.

.

2009-03-31T02:11:00.003+02:00

Så jag har kommit fram till att den här staden är mer än vad den ser ut att vara och att jag får ångest av att göra saker. Även bra saker. Av att avsluta. Producera. Agera. Och dessutom att nej, jag tycker inte om ångest men hellre det och leva än inget. Och varför tror människor att de är så anonyma? Hej, internet, hej google och facebook och allt det där. Tre sekunder tar det.

Shakespeare.

2009-03-30T15:20:00.003+02:00

Idag fick jag det här fina mailet:
"hej hej vad görs du är jäte sexig allt bra me diggg? skulle jag kunna få din msn ajg har bilder o cam där inne pusssssss vd"
Och till min stora förvåning börjar jag lära mig det där med att skratta åt det dumma istället för att alltid bli så arg över idioti.